Läkemedlen: Lägre priser, större tillgängliget

Flera medier, däribland DN, berättar idag att sedan Apotekets monopol avskaffades på receptfria läkemedel, så har priserna sjunkit och tillgängligheten ökat (priserna fortsätter dessutom att sjunka).

Konkurrensen har med andra ord gjort det mindre dyrt och lättare för folk som är sjuka att få tag på receptfria läkemedel på ett bra sätt.

En lyckad reform. Det är värt att påminna om att kollektivisterna i vänsterpartierna stretat emot denna frihetsreform under många år.

Annonser

SD vs rationalitet

I korthet finns det tre viktiga argument för varför Sverigedemokraterna har ”fel”. Problemet är bara alla dessa argument endast kan föras av liberaler. Häri ligger troligtvis en stor del av anledningen till att de traditionella partierna har haft svårt att ställa SD mot väggen.

Lasse Ohly har varit tydlig med att hävda att SD är ett populistiskt högerparti och dessutom lägger han skulden på alliansregeringens politik. Vilket i sig är mer populistiskt än hela SD:s partiprogram. Men det finns ett annat rationellt skäl bakom hans agerande, nämligen att försöka dölja likheterna mellan hans egna partiprogram och nazistsympatisörernas.

Först ska det bara sägas några få argument till SD:s försvar. Eller, rättare sagt, till försvar för deras argumentation om diskriminering i media. Ur objektiv synvinkel är det uppenbart att SD utsätts för oerhört många direkt vinklade frågor från journalister. Problemet med detta är dels att det sänker trovärdigheten för journalistiken, dels att SD framgångsrikt kan fortsätta odla sin offerroll. Det anti-intellektuella försvaret mot SD är således en del av deras framgångssaga. Men anledningen till att SD, bortom alla subjektiva journalisters tafatta argument, har ”fel” i sina hjärtefrågor är deras förkärlek för i) kollektivism, ii) distributiv rättvisa och iii) second best-lösningar. Vi tar dem i tur och ordning.

Kollektivism
Det är numera ganska ovanligt att förkortningen nazist utläses i sin helhet. Annat var det på Hitlers tid då nationalsocialismen var tydlig med sin vänsterinriktade retorik. Att katalogisera människor utifrån arbiträra grupptillhörigheter är en paradgren inom både den nationella och internationella socialismen. Förvisso fokuserade de ursprungliga nazisterna främst på etnicitet och sexuell läggning medan mer klassiska socialister hellre talar om klasstillhörighet. Inget av detta är ju för övrigt något som man kan påverka, vilket gör grupperingen än mer genant ur skuldsynvinkel. Gemensamt för rörelserna är i alla fall kollektivismen, idén att det inte är individer som är samhällets minsta beståndsdelar utan olika grupper, indelade av staten och partiföreträdare. Och att dessa gruppers interna variation är obefintlig medan skillnaden mellan grupperna är högst påtaglig och i sig argument för statliga övergrepp. Liberalismen bygger i stället på idén om den okränkbara individen, som förvisso kan söka sig till olika grupper (här finns en viktig åtskillnad mot den atomistiska socialliberalismen som i kulturradikal anda försöker slå sönder alla existerande gemenskaper för att staten ska vara den enda ”gemenskapen”) men där inga politiska ingrepp kan tillåtas för att utjämna skillnader mellan grupper. Individens rättigheter står över eventuella ojämlikheter grupper emellan. Sverigedemokraterna delar in det svenska folket i invandrare (gärna med tillägget ”från avlägsna länder”) vs infödda. Och vill utifrån denna kollektivistiska indelning ha olika regler och lagar. Ett viktigt skäl till varför många inom Fria Moderata Studentförbundet är för fri invandring är ju just för att det inte finns någon rätt för staten att utestänga människor blott med hänvisning till att de inte är svenska medborgare.

Distributiv rättvisa
Den främsta anledningen till att de svenska etablerade partierna haft så svårt för att rationellt argumentera mot SD står tyvärr att finna i att bägge grupperna i stor utsträckning anammar det distributiva rättvisebegreppet. I korthet innebär det att om A har 100 kr och B har 0 kr är det rättvist att omfördela (med statens hjälp) resurserna från A till B. Vänsterpartiet och socialdemokraterna har tydligast retorik i detta avseende. Politiken som förs även från alliansen är dock i stor utsträckning densamma. Det är inte möjligt att ha världens högsta skatter om man inte förespråkar distributiv rättvisa. Det är just detta som motiverar det skyhöga skatteuttaget. (Sverige är i sanning unikt. Få europeiska kommunistiska partier förespråkar lika höga skattenivåer som våra borgerliga partier. Samtidigt ska det sägas att det numera går i rätt riktning.)
Alternativet är att argumentera för att det är rättvist att A behåller sina pengar (såvida hon inte självmant önskar ge dem till B) med motiveringen att A antingen själv har skapat denna rikedom eller genom frivilliga transaktioner (där således inga rättigheter har kränkts) har tillförskansat sig dem. När staten tar A:s pengar för att ge dem till B så utför staten de facto en handling som det är förbjudet för varje enskild individ i samhället att utföra. Om A har rätt till pengarna, rör det sig om ”stöld”. (Eftersom staten sätter spelreglerna är det faktiskt ganska vanligt att handlingar som är olagliga om de utförs av privatpersoner anses rättfärdiga i statliga fall. Det var således inte ocker när Stockholms vägtullar hade skyhöga förseningsavgifter och alldeles för korta fakturatider.)
Det finns en väldigt stor och för samhället viktig skillnad mellan de två rättvisebegreppen. Det råder nämligen ingen (nämnvärd) tillväxt i fallet med distributiv rättvisa. Om den hade införts för 10 000 år sedan skulle jag således rimligtvis inte kunna sitta och skriva denna text utan vara fullt upptagen med att leta ätbara rötter och jaga mammut. Nozick visar i sin argumentation mot den distributiva rättvisan att den inte förmår förklara hur rikedomar uppstår, och eftersom den procedur med vilken en rikedom uppstår är väsentligt för att avgöra både vad som är rättvist (enligt Nozicks synvinkel) och för rikedomens själva existens kan inte distributiv rättvisa anses vara rimlig.
Sverigedemokraternas valfilm om en pensionär med rollator som tävlar med burkaklädda kvinnor i jakten på de statliga pengapåsarna är ett av de mest öppet flagranta försöken att ställa två grupper mot varandra, under accepterandet av den distributiva rättvisan. En stor fördel med icke-distributiv rättvisa är just att den inte ställer grupper eller individer mot varandra utan banar väg för tillväxt så att alla kan få mer. Men socialismen (åtminstone i svensk tappning) utgår från att tillväxt är en chimär. Så fort någon blir rikare blir således någon annan fattigare. Pensionärer eller invandrare – you choose. SD:s argumentation är identisk med vänstern, även om den senare ställer rika mot fattiga eller arbetande mot bidragstagare.
Hur skulle då pensionärers respektive invandrares pengapåsar se ut om staten inte tillhandahöll dem? Well, i pensionärfallet är det uppenbart för varje medlem av min generation att pension är något man får skrapa ihop till själv under sitt arbetsliv. Eller för den delen ha ett starkt socialt nätverk (exempelvis en familj) som tar hand om en på ålderns höst. I själva verket är pensionsåldern satt så att den (när den fastställdes) var i stort sett identisk förväntad livslängd. Idén att man när man blir gammal ”har rätt” till utlandsresor och tid för kontemplation och förströelse är således ny, och inte ens avsedd. Det är bara följden av den förbättrade medellivslängden. För invandrare blir svaret detsamma, även om det finns en tydlig skillnad. Invandrare kostar inte per definition samhället pengar. Detta leder in oss på det tredje argumentet.

Second best-lösningar
Alla förslag som inte siktar på att direkt lösa problemet ifråga kan benämnas second best-lösningar (i själva verket finns inom den institutionella teorin även tertiära lösningar men det ligger utanför detta blogginläggs ”scope”). De kan således förbättra det faktiska utfallet men i så fall alltid med sidoeffekter, som kan vara oönskade i olika grad. I detta fall är SD:s second best-lösning behäftad med några av de mest oönskade effekter som kan råda inom politiken. För om det är så att den (aritmetiskt) genomsnittliga invandraren kostar mer för samhället än vad hon bidrar med (ett påstående vars riktighet jag ställer mig osäker till) är frågan om det beror på hennes etnicitet eller om det finns några andra omständigheter som förklarar utfallet. Här är det relativt enkelt att kontrastera exempelvis Sverige med länder som har betydligt bättre fungerande integration. I historisk bemärkelse är det uppenbart att det land som i kanske störst utsträckning av alla har byggt på invandring, USA, också är världens rikaste land och hela världsekonomins motor. I modern tid brukar Kanada framhållas som ett land med välfungerande integration, men exempelvis har Nima Sanandaji visat hur somaliska invandrare i USA har en genomsnittsinkomst som överstiger genomsnittsamerikanens. Arabiska invandrare är också rikare än snittet. Så även människor ”från avlägsna länder” bidrar positivt till samhällsekonomin. Varför råder inte samma (återigen, givet att SD:s faktapåstående är korrekt) situation i Sverige? Det ligger oerhört nära till hands att misstänka att det svenska bidragssystemet och alla de skydd för befintliga arbetstagare som finns i Sverige både gör det lättare att fastna i en improduktiv bidragsfälla och svårare att ta sig in på arbetsmarknaden. Gemensamt för länder med välfungerande integration är just en välfungerande och liberal arbetsmarknad. Det innebär att i stället för att begränsa invandringen borde Sverige förändra arbetsmarknadens regler och bidragssystemen. Men detta vill inte SD. Tvärtom, tycks det. SD har sitt väljarstöd just bland människor som känner sig utsatta och för vilka den artificiella (och falska) tryggheten i den svenska arbetsmarknaden och de generösa och närmast promiskuösa bidragssystemen ter sig oerhört lockande. Man väljer således hellre att slänga ut människor som kan bidra till vår gemensamma välfärd i stället för att ändra de institutioner som finns i samhället så att de blir mer incitamentkompatibla. En second best-lösning är född.

Slutsats
Vi måste göra upp med ett flertal rester från den socialistiska svenska staten och ingen tidpunkt tycks rimligare än nu då populismen fått fäste i riksdagen och det stora socialistpartiets ensidiga dominans är (för evigt?) bruten. Det gäller både att framhäva den rättviseaspekt som ligger i att människor själva får dra nytta av deras arbetes frukter och ett erkännande att den svenska integrationspolitiken har misslyckats. Och framför allt, att den misslyckade integrationspolitiken är en följd av en misslyckad arbetsmarknadspolitik. Så länge de som redan är etablerade skyddas från konkurrens från unga, arbetslösa och invandrare kommer vi aktivt att förse SD med främlingsfientliga argument. Jobbskatteavdragen är tacksamma. Men de förändrar inte förutsättningarna för alla oss som vill in på arbetsmarknaden.

Diskriminering bakom valresultat

Det har kommit till bloggens kännedom att valresultatet är följden av en strukturell diskriminering utan dess like. Problemet berörs blott i all enkelhet i en artikel på SvD Brännpunkt från valdagen ifråga, där det konstateras att den nya vallagen utestänger över 100 000 människor från att rösta i de svenska valen till kommun, landsting, riksdag.

Men 100 000 är enligt många bedömare en konservativ siffra (i själva verket multipla siffror) och det faktiska antalet kan röra sig i storleksordningen 1 000 000 000 människor, världen över – en närmast ofattbar siffra (flera siffror) – som inte gavs möjlighet att ta del i det svenska valet. Inte bara gick de miste om möjligheten att rösta; de erhöll inte heller korrekt och objektiv information från svenska valmyndigheter inför valet. Det ligger nära till hands (Mer formellt: i närheten av punkten a (där misstanken är belägen) finns för varje infinitesimalt ε>0 en sträcka⎮x-a⎮< ε) att misstänka att det förra är en direkt konsekvens av det senare.

När statistiken bryts ned utifrån vanliga populationsparametrar framstår diskrimineringen i än grumligare dager. Genomsnittsinkomsten för den grupp som stängdes ute från vallokalerna 19 september är avsevärt lägre än för den priviligierade klass som glatt gick till valurnorna under söndagen, till synes obesvärade av sina orala silverskedar . På många håll är inkomsterna så låga att människorna svälter ihjäl och nästan två miljarder av dem lever i absolut fattigdom. För icke-ekonomiska utvärderingsparametrar är skillnaden änu större mellan de röstberättigade och de utestängda. Spädbarnsdödligheten är högre i samtliga subgrupper inom den icke-röstande kohorten. Både estimerad och historisk livslängd är lägre och skillnaden är statistiskt signifikant. Ofantligt många kvinnor och barn återfinns dessutom bland de diskriminerade. Och de är i stor utsträckning av afrikanskt och asiatisk börd. Somliga tillhör till och med fullständigt efterblivna civilisationer i djupaste Amazonas, vilka kommunicerar blott med ett självpåhittat teckenspråk och high-impact våld. Kontrasten mot de välbärgade röstberättigade innerstadsbratsen som gick man ur huse och röstade fram en borgarbrackeregering kan inte bli tydligare. Den fråga som seriösa media vägrar ställa är: hur skulle valresultatet se ut om inte diskrimineringen på förhand givit högerpartierna makten? Ingen vet. För det är vinnarna som skriver historien.

Koranbränning, pragmatism och grundlagar

De minst sagt bisarra turerna kring den amerikanske pastorn Terry Jones planer på att bränna exemplar av Koranen den elfte september som en manifestation mot islamistisk terror i synnerhet och Islam i allmänhet har tagit oväntade proportioner. En fundamentalistpastor från Florida som leder en minimal kongregation står nu i allas blickfång. Statssekreterare Hillary Clinton, FN, EU och påven har redan fördömt tilltaget och Obama är uppkopplad på fallet. General David Petreus tittar med hundögon in i journalisternas kameror och konstaterar att detta lär försvåra de amerikanska truppernas situation i Afghanistan.

En storm i ett vattenglas kan tyckas. Och visst är det väl det. Vem som tar illa upp av vad och vilka proportioner till synes negligeabla incidenter kan ta sig har dock visat sig mycket oklart i denna vår globaliserade värld. Att Obama, Clinton och Petreus har ett säkerhetspolitiskt läge att ta hänsyn till är en sak. Att påven har ekumeniska överväganden att göra en annan. Vi får dock hoppas att dessa personers eventuella legislativa befogenheter inte i framtiden tillämpas i linje med vad man här gett prov på – nämligen den totala tystnaden inför faktumet att denna pastor från Florida helt och hållet har lagen på sin sida i detta underliga tilltag.

I Sverige har vi sett prov på hur somliga velat när yttrandefriheten för konstnärer kommit under attack senaste året. I detta fall rör det sig om något snarlikt. Religionsfriheten är sannerligen under attack när en företrädare för en viss religiös uppfattning inte längre har rätt att i ord eller fredlig handling visa sin ovilja inför en annan religionsyttring. Må denna vara hur virriga och kufiska den vill.

Pragmatiska och säkerhetsmässiga övervägningar är alltså en sak – men när grundläggande fri- och rättigheter inte ens nämns i sammanhanget vet man att resonemanget är ute på mycket hal is…

Vänstern, Alliansen och högskolan

Att studentvärlden alltjämnt är vänsterinriktade förblir ett faktum. Trots revolten 1968 som aldrig blev av, trots 1989-års omvälvningar och trots de sista kvarvarande socialistregimernas sakta förpassande till ett politikens Lustiga Huset-stadium vilar socialismen tungt över akademierna. Faktum är kanske att högskolorna är Sveriges sista bastion för en socialistisk politik.

Inget är sig egentligen likt i det svenska politiska landskapet. Bortsett från Aftonbladet, som för ovanlighetens skull gav prov på sina preferenser under Littorin-affären, upprätthåller de flesta svenska rikstäckande tidningarna en oklanderlig latteliberal fasad. Socialismens journalistiska dominans är över.
LO går som vanligt ut med en kampanj för att stötta S i valet men får mothugg lite varstans ifrån – vadå? Är inte längre LO:s huvudsyfte att vara sekundant åt SAP? Samtidigt verkar övriga fackförbund som TCO och SACO för varje dag som går glida längre och längre bort från SAP. Socialismens fackliga dominans är över.
I talarstolen står kamrat Sahlin och anklagar patriark Reinfeldt för att inte sänka skatten tillräckligt, Centerpartiet upplyser oss om det fantastiska med kärnreaktorer och KD sjunger lovsång till allas rätt till alternativa livsstilar. SAP:s rekordlånga maktinnehav är över.

Känns det snurrigt? Var inte orolig för på ett område är nämligen allt precis som det var på den gamla goda tiden. Inom akademierna, inom den svenska högskolepolitiken. Här härskar alltjämnt en klassisk S-dominerad överbudspolitik där det egentligen bara finns en enda åtgärd, ett enda löfte; att skjuta till mer resurser. Här är socialismens dominans över systembygget inte över.

I sin ”Förslag ur den rödgröna regeringsplattformen” lovar oppositionen vid sidan av fler utbildningsplatser en höjning av studiebidraget med 400 kronor och studielånet med 200 kronor i månaden. Att det som vanligt finns en pik riktad mot Alliansen är tydligt. En höjning av studiemedlen förutsätter en röst på S är logiken. Vad vilja då borgarna? Via utbildningsminister Björklund låter Alliansen hälsa att om man vinner valet kommer studiemedlen att höjas med 500 kronor i månaden. Lånen skall höjas, inte bidragen, men annars är förslagen i stort sätt identiska.

Vänsterns aggressivitet mot Alliansens högskolepolitik är alltså innehållsmässigt märklig även om den är strategiskt förstålig. På nästan alla andra områden har arbetslinjen i princip segrat över bidragslinjen. Socialdemokraterna vill behålla (vissa) tjänsteavdrag och sänka arbetsgivaravgifter (för vissa) men har i stora drag blivigt sin egen kanslihushöger. Ett socialistiskt ekonomiskt tänkande har fått ge vika för ett mer liberalt.
På ett område är det dock tvärtom och det är inom högskolepolitiken. De rödgröna har fått Alliansen precis dit de vill och ändå är de inte nöjda. Givetvis är arbetslinjen inte helt tillämpar för de individer som redan studerar men frågan är om en bidragslinje just därför måste bli svaret på ekvationen. Är mer eller mindre identiska höjningar av studiemedlen som de rödgröna verkligen den politik som skall göra den svenska utbildningen till världsledande? Har Alliansen blivigt sina egna Åsa Nisse-marxister inom högskolepolitiken?

Den S-märkta dominansen inom högskolepolitiken verkar alltså bestå…

Fler universitet, färre tar sina poäng

Trenden fortsätter – samtidigt som universiteten blir fler, så presterar de rekordmånga 300.000 studenterna allt sämre. Högskoleverket har släppt en ny rapport på temat. I pressmeddelandet till rapporten sägs att: ”Under den senaste femårsperioden har prestationsgraden, det vill säga antalet avklarade poäng, minskat från 83 till 79 procent.”

Fler studenter läser på distans, ofta fristående kurser. Att färre klarar sina kurser och tar allt färre poäng betyder också att universiteten får lägre intäkter, då deras anslag är beroende av hur många poäng studenterna klarar av.

Skillnanden är stor mellan olika lärosäten. Medan nästan alla tar sina poäng vid exempelvis Karolinska Institutet och Chalmers, är den genomsnittliga prestationsgraden vid Högskolan på Gotland blott 55%.

Effekterna av ovanstående är inte svåra att se. Då universiteten och högskolorna är beroende av att studenterna tar sina poäng, för att få anslag, så riskeras förkunskapskraven och prestationskraven att sänkas. Detta kommer givetvis drabba de studenter som genomför en universitetsutbildning som har hållit allt för låg kvalitet. Arbetsgivarna kommer inte lita på att en universitetsutbildad person klarar sina uppgifter. Internationella företag riskerar att välja bort Sverige som investeringsland om bristen på kompetent arbetskraft är stor.

Vidare kommer färre internationella studenter att vilja läsa i Sverige om kvaliteten på utbildningen är låg.

Sverige bör, som på så många andra områden, låta marknaden styra i högre grad än politiska regleringar. Terminsavgifter är ett tydligt styrmedel, som gör att studenterna kommer kräva högre kvalitet på sina studier, då de ju investerar både pengar och tid i en utbildning. Att universiteten tvingas se sina studenter som kunder gör också att universiteten kommer att anstränga sig för att säkra att utbildningarna – och all relaterad infrastruktur såsom lokaler, campus och administration – håller hög klass.

Studieavgifter behöver inte vara höga. Stipendier kan dessutom ges till duktiga studenter som saknas finansiella resurser att själva finansiera sin utbildning.

Sverige har möjligheten att göra utbildning till en exportvara; genom världsledande forskning och utbildning kan vi attrahera världens främsta studenter och forskare. Men det är bara möjligt om politikernas detaljstyrning och regleringar minskar, och marknadens mångfald får råda i högre grad än i dag.

Margaret Thatcher: ”Vi var bättre på att kämpa mot tyranniet.”

Margaret Thatcher är en person som många har åsikter om, ofta negativa. I Fria Moderata Studentförbundet har hon emellertid förärats en plats i Förbundets ”Guruhandbok”. Guruhandboken har för avsikt att ”utgöra en samling korta biografier om de främsta frihetskämparna, de som kunnat formulera frihetens idéer på allra bästa sätt och med störst framgång lyckats hålla kollektivismen stången.”

I avsnittet om Thatcher, som för övrigt också kan läsas på Förbundets hemsida, står bland annat:

”Endast 18 månader efter att Thatcher blivit vald till premiärminister blev Ronald Reagan president i Amerika. De två kom att bli mycket goda vänner då de var inne på samma politiska idéer. Thatcher hade sin ekonomiska politik tidigt klart för sig och väntade bara in när tiden var mogen att genomföra den. Hon förespråkade laissez-faire. Inflationsbekämpningen var ett av de främsta målen. Andra mål var minskad statsinterventionism, reducerade offentliga utgifter, sänkta skatter, kraftigt begränsa fackföreningarnas inflytande och privatisering av statliga företag. British Airways var ett av de statliga företagen som sällan visade vinst och var pinsamt dåligt skött. Efter att det blev privatiserat förvandlades det till ett av världens bästa och mest vinstgivande flygbolag. Hennes ekonomiska program blev så framgångsrikt att det fick namnet Thatcherism. Mer än 50 länder följde utvecklingen och införde liknande politik i respektive länder. ”

Utöver den ekonomiska politiken, stod Thatcher nära Reagan i kampen mot kommunismen och dess diktaturer. Följande klipp, där Stina Dabrowski på svengelska intervjuar Thatcher, är ett gott exempel på Thatchers klarspråk när det gällde kampen mot just tyranniet:

I Sverige är Per Ahlmark en av få som under decennier systematiskt opinionsbildat mot socialistiska diktaturer. Även om Per Ahlmark kan man läsa i Förbundets ”Guruhandbok”.

Publicerat i Frihet, USA. 2 Comments »