Ny regering – nytt vadå?

Trots Alliansens sorgliga och mycket olämpliga förlust av den egna majoriteten har vi nu fyra nya år att se fram emot med en regering Reinfeldt. Som studentförbundare, som konservativ, som liberal; hade man givetvis kunnat hoppas på mer vision inom svensk borglighet, att en rejäl dos vitalitet skulle kunna injiceras i debatten och även ha väglett valet, men nu befinner vi oss där vi är!

Den utbildningspolitiska kommandobryggan har förändrats något efter valet. Vi rodret fortfarande utbildningsminister Björklund samt nu även med tillskottet Sabuni som biträdande honom. Vad denna förändring på Utbildningsdepartementet kommer innebära i praktiken skall bli intressant att se. Högskole- och forskningsministerportföljen har nu överlämnats till Björklund vilket för första gången koncentrerar allt utbildningspolitiskt ansvar hos honom personligen. Om detta skall ta sitt uttryck i en mer björklundiansk reformanda även i universitetsvärlden återstår dock att se.

De knappast speciellt revolutionerande löften kring högre utbildning som presenterades i Alliansens Valmanifest är av två typer: de oöverskådligt stora och de nonexistent små. Man verkar uppenbart inte villa få korten synade i de mer relevanta frågorna. Först lovar man i mycket generella termer en svensk utbildning i världsklass – med udden riktad mot vadå? Sedan frågor så små att man knappast kan se någon anledning till varför de inte skulle genomföras omgående: Studielånen höjs med 500 kronor i månaden och mer pengar tilldelas elev-/studenthälsan. Mer perifera ämnen som Björklunds slöjutspel verkar inte heller ha varit mer allvarligt menat än ett försök göra en uppföljare på Folkpartiets gamla opinionsrusning under ”språktest för invandrare”-kampanjen.

Det material som ännu hunnit lämna regeringen Reinfeldt II:s utbildningsdepartement visar inte heller vägen i någon reformriktning. Faktum är att inga pressmeddelanden som berör några proaktiva åtgärder i högskolefrågor ännu har kommit. Istället meddelas det om lärarlegitimationer och flexibla skolstarter. Den första reformen som trots sin något formalistiska inramning (borde man inte tala mer om vad lärarna legitimeras för än att de gör det?) kan kanske vara ett steg på vägen i Björklunds försök att höja läraryrkets status. Den andra är säkerligen ett rimligt steg om man vill anpassa skolan efter barnen och inte tvärtom.

Vad som komma skall inom högskolepolitiken höljs till stor del alltså fortfarande i dunkel. Vad som kommer hända under vår nye högskoleminister likaså. Mycket mer kan inte sägas än att nu när grund- samt gymnasieskolan administreras av samma person som universiteten måste ministerns vokabulär helt klart uppdateras. Att kategoriskt kalla den obligatoriska skolan för flummig blir helt inte möjligt längre när han nu har den svenska högre utbildningen på sitt skrivbord.

Nej till RUT avdrag men gärna butler i tunnelbanan?

"Very good, sir."

Att socialdemokraterna tycker det var bättre förr är ingen nyhet, men att deras konservatism gått så långt att de nu vill ha butlers i tunnelbanan är minst sagt förvånande.

För några år sedan var pigavdraget ett skällsord i svensk debatt. Men tydligen är den manliga motsvarigheten mer ok. Frågan är om vi nu ser en svängning i fråga om RUT-avdraget eller om det bara gäller ”kollektivtrafiknära”-tjänster. Värt att notera är att en variant på butlertjänst redan provats för tio år sedan, då som ett privat initiativ på Uppsala station. Vid det tillfället visade det sig att en sådan tjänst inte var särskilt efterfrågad eller uppskattad.

Det är svårt att se att det skulle var mer attraktivt att få sin matkasse i handen mitt i rusningstrafik än att få den levererad till dörren från någon av de många tjänsteföretag som redan erbjuder den servicen. Detsamma gäller förslaget om smutstvätt – vem vill släpa med sig den till närmsta T-banestation? Det vore betydligt bättre om socialdemokraterna stödde de varianter där folk kan få hjälp med de tjänster som kan tänkas efterfrågas i hemmet.

Däremot förgylls en i övrigt mindre upphetsande valrörelse när ett till LO närstående parti kommer med ett förslag som är både helsjukt och dunderdumt.

Så – blir Mona mobbad?

Aftonbladet körde den 4:e juli 2010 med löpsedeln till höger (bild hämtad från Politikerkollen). Ang. ”hatfilmer” så är det väl främst en enda film angående Mona som har valsat runt på nätet de senaste åren, nämligen ”Mona fifflar”. På den filmen så finns det kopior och varianter – men hatfilmer? Sök YouTube efter David Duke och Jews, eller valfri predikant från Mellanöstern, så kan man hitta hatfilmer. Videoklippet om Mona känns snarare som politisk satir. Det är dessutom 3,5 år gammalt – med andra ord är detta videoklipp ingen nyhet. (Angående mobbning av politiker, fanns och finns en hel del YouTube-klipp som gör narr av tidigare president Bush – ingen skulle väl anse att det var mobbning).

Angående ”fejkmail”: Någon person har tydligen tagit texterna från det gamla videoklippet,  lagt in dem i ett mail, och skickat vidare detta. Mailet/kedjebrevet går att beskåda på Realtids hemsida. Själva mailet är ganska taffligt redigerat men tydligen upplever medel-Svensson att det är läsvärt, eftersom folk uppenbart skickar vidare mailet.

Och ”hatgrupper” på Facebook – det finns 3 grupper som heter något i stil med ”Hata Mona” – de har inte ens 1000 medlemmar totalt (som jämförelse har ”Alla vi som pissar på Reinfeldt” runt 350 medlemmar). Det finns förvisso en grupp som heter ”Kan den här lyktstolpen få fler fans än Mona Sahlin?” som har runt 150.000 fans – men är det verkligen en hatgrupp? Snarare känns den gjord med glimten i ögat.

Sammanfattningsvis är det svårt att uppleva situationen som en ”förtalskampanj”, såsom en del medier och ledande socialdemokratiska företrädare har beskrivit det. Dagen innan Aftonbladets löp hade nämligen alla 26 ordföranden i de socialdemokratiska partidistrikten på DN Debatt krävt att man skall ”Stoppa hatkampanjen mot Mona Sahlin”. Rent konkret nämns bara 2 saker i denna ”hatkampanj”, nämligen videoklippet samt kedjebrevet. Även Ingvar Carlsson säger ”chockad” i Dagens Industri idag att ”vi har inte haft en så illasinnad personkampanj sedan Palmes dagar”. Han ger dock inga konkreta exempel, annat än att han får otrevliga brev hem med beskyllningar om Mona.

Är det kanske inte snarare så, att tiden har tagit ut sin rätt? Att Mona har varit oförmögen att åstadkomma politiska resultat, som Peter Wolodarski noterat? Och att folk har tröttnat på hennes politiska gärning?

I SVT Debatt presenterades den 4 juli en opinionsundersökning, som visade att 45% av de tillfrågade föredrog Fredrik Reinfeldt som statsminister, 15% Margot Wallström och 11% Maria Wetterstrand. Inte ens 10% av de tillfrågade ville se Mona Sahlin som statsminister.

Med andra ord – socialdemokraterna förstår att Mona Sahlin utgör ett sänke för dem i valrörelsen – men hellre än att erkänna att folk saknar förtroende för henne på grund av hennes politiska gärning, så vill man påskina att hennes låga popularitet beror på en organiserad mobbningskampanj. Det, om något, är illasinnat.

Oppositionen tycks leva i en lugnare värld än resten av oss.

SvD skriver idag att de röd-gröna enats om att, vid en eventuell valvinst, kräva att USA drar tillbaka samtliga sina i utlandet stationerade trupper. Även de stationerade i länder som inte bara accepterar utan uttryckligen önskar Amerikansk närvaro. Även de i Afghanistan stationerade trupper som Svenska soldater är fullständigt beroende av, för sitt uppdrag och sin egen säkerhet.

Socialdemokraternas utrikespolitiska talman Urban Ahlin säger att ”det är svårt att kräva att militärbaser läggs ned när länderna själva starkt vill ha dem kvar.” Själv skulle jag nog säga omöjligt, så vidare de rödgröna inte har tillgång till betydligt starkare vapenmakt än vi hittills anat. För att inte tala om direkt olämpligt. Hur fria, demokratiska och självständiga nationer väljer att ordna sitt försvar eller sköta sina internationella relationer har vi inte med att göra, med mindre än att de hotar vår egen säkerhet. Och att USA skulle utgöra ett hot mot Sverige på något annat än möjligen ett högst teoretiskt kulturimperialistiskt plan kan väl knappast ens den mest konspiratoriskt lagda anti-amerikan hävda.

Än mer tragikomiskt framstår beslutet i skuggan av de senaste dagarnas hårdnande tongångar mellan Seoul och Pyongyang, som tydligt understryker hur instabil situationen i Sydostasien faktiskt är. Nordkoreas styrs alltjämt av en galen diktator. Kina av ett odemokratisk regim med föga respekt för mänskliga rättigheter. Båda länder har tillgång till kärnvapen. Japan valde efter andra världskriget helt bort nationell militär och även om det beslutet så smått börjas luckras upp så har man fortfarande principen att trupperna inte får bruka våld annat i en direkt självförsvarssituation. Det kan man naturligtvis tycka vad man vill om men det leder till ur säkerhetsperspektiv tämligen värdelösa militära styrkor och gör landet, frivilligt och medvetet, helt och hållet beroende av USA för sitt försvar och för att upprätthålla regionens alltjämt känsliga maktbalans. Sydkorea har i och för sig näst högst andel militärer per capita i värden, efter Nordkorea, men tycks ändå trivas rätt bra med den Amerikanska truppnärvaron. I Sydkorea är över 25000 amerikanska soldater stationerade, i Japan 33000, sammanlagt alltså en siffra som motsvarar hela Sveriges militär. Ett tillbakadragande skulle få oöversiktliga konsekvenser, militärt, geopolitiskt, humanitärt och, inte minst, ekonomiskt.

Anmärkningsvärt, men knappast oväntat, är  att man inte ställer samma krav på Ryssland som USA, med hänvisning till att USA har flest baser. Helt sant, USA utgör ensamma över hälften av världens utlandsstationerade militärmakt, men samtliga Amerikanska baser existerar antingen med värdlandets uttalade tillåtelse eller mandat från säkerhetsrådet. Rysslands baser i Georgien strider mot såväl landets vilja som folkrätten och stationeringarna i till exempel Moldavien och Tadzjikistan är kontroversiella, för att uttrycka sig försiktigt. Inte heller Storbritannien eller Frankrike omfattas av kravet trots att dom efter USA och FN kommer trea och fyra över antal utlandsstationerade soldater.

”För regeringen är det centralt att utveckla den transatlantiska länken och Sveriges samarbete med Förenta staterna” hette det från socialdemokratiskt håll 2006, fyra år senare är tonen uppenbart annorlunda. Och skälen framstår pinsamt uppenbara. Det är samma gamla slagord i ny förpackning och handlar om USA ut ur resten av världen, oavsett konsekvenserna, med samma avsändare då som nu. Att man med ett sådant krav spelar ut den roll Sverige skulle kunna spela i det internationella samfundet och gör oss till allmänt åtlöje utan att åstadkomma någon som helst skillnad (hand upp alla som tror att Obama skulle hörsamma uppmaningen) är pinsamt nog. Vad som slutligen får skrattet att stocka sig i halsen är att det utmålade regeringsalternativet inte förmå se, eller inte bryr sig om, vilka följder deras politik skulle få i praktiken. Om det är gränslös naivitet eller synnerligen kallhamrad cynism som ligger bakom är svårt att säga, men det kan egentligen kvitta. Båda delarna är lika olämpligt redan i opposition och direkt farligt i regeringsställning. Ytterst visar det, återigen, att sossarna har förlorat greppet över det rödgröna experimentet, och att ett extremistparti som under våren upprepade gånger varit nere och snurrat runt fyraprocentsspärren kan få igenom de mest huvudlösa krav i centrala frågor om det är vad som krävs för att hålla ihop oppositionen fram till valdagen.

FMSF besökte Kommunala Riks

Idag och igår besökte FMSF moderaternas kommunala rikskonferens. Det bjöds på gammeldansk till mången besökare, guldnålar delades ut till gamla ordföranden såsom Carl Bildt, Ulf Adelsohn med flera.

Vi ger varma gratulationer till Jenny Edberg från Öppna Moderaters styrelse, som blev vinnaren av vårt politiska korsord. Flera personer, de flesta med bakgrund i FMSF, hade inkommit med korrekta svar och vinnaren valdes därför ut genom en stokastisk process. Att de flesta korrekta svar var just från människor med bakgrund i FMSF borde inte förvåna någon, en förbundsnål på kavajslaget är något som inte visar bara grupptillhörighet utan även en hög kompetensnivå.

Likaså önskar vi tacka alla som tog sig tid att besöka vår monter och föra många givande samtal och trevligt gemyt, samt till statsminister Fredrik Reinfeldt eftersom han lovat att fortsätta sänka skatterna.

FMSF gör uttalande inför valet

Efter ett långt och stundtals stormigt presidiemöte som pågått sedan tidig morgon kan FMSF göra följande uttalande. På grund av frihetsinskränkningar i form av övervakning av internettrafik, riktade skattesänkningar som är avsedda att påverka människors beteenden, samt mycket annat som nuvarande regering har gjort, har vi i FMSF nu bestämt oss att stödja den röd-gröna alliansen i valet. Det var inget enkelt beslut, men majoriteten kände att den röd-gröna politiken bättre motsvarar det stora flertalets intressen.

Publicerat i Val 2010. 1 Comment »

Sänkt skatt är alltid bra, men…

Det finns givetvis inget negativt att säga om att statsminister Reinfeldt lovar sänkt skatt för olika grupper när/om de vinner valet.  Sänkt skatt ger mera makt åt medborgarna och det är förstås alltid bra. Men samtidigt är det inte frågan om detta verkligen är rätta prioriteringar. Givet att alliansen inte går till val på några massiva skattesänkningar bör de rimligen sänka de skatter som förbättrar ekonomin på allra bästa sätt. Då är knappast pensionärer som inte kommer att arbeta såvidare värst mera inte direkt prioriterade. Mera rimligt är att ge sig på de höga bolags-, kapital- och marginalskatterna.

Vad många glömmer bort är att dagens pensionärer primärt försörjs genom att de som idag arbetar betalar in stora summor. De så kallade arbetsgivaravgifterna (som ju egentligen är en ren löneskatt). I dagens system betalar alla arbetande 18.5 % av sin lön till systemet och bara 2.5 % går till ens fonder (PPM-systemet). De övriga 16 % är alltså direkta bidrag till dagens pensionärer. Flera i arbete och flera som arbetar mera leder alltså direkt till högre pensioner för dagens pensionärer, vilket jag skrivit om tidigare.

Att ge mera pengar till pensionärer är kanske något som är lämpligt om man vill vinna valet, men vi får hoppas att Borg och Reinfeldt sparar de stora skattesänkningarna till de områden där de får mest ut av det hela.