Ny regering – nytt vadå?

Trots Alliansens sorgliga och mycket olämpliga förlust av den egna majoriteten har vi nu fyra nya år att se fram emot med en regering Reinfeldt. Som studentförbundare, som konservativ, som liberal; hade man givetvis kunnat hoppas på mer vision inom svensk borglighet, att en rejäl dos vitalitet skulle kunna injiceras i debatten och även ha väglett valet, men nu befinner vi oss där vi är!

Den utbildningspolitiska kommandobryggan har förändrats något efter valet. Vi rodret fortfarande utbildningsminister Björklund samt nu även med tillskottet Sabuni som biträdande honom. Vad denna förändring på Utbildningsdepartementet kommer innebära i praktiken skall bli intressant att se. Högskole- och forskningsministerportföljen har nu överlämnats till Björklund vilket för första gången koncentrerar allt utbildningspolitiskt ansvar hos honom personligen. Om detta skall ta sitt uttryck i en mer björklundiansk reformanda även i universitetsvärlden återstår dock att se.

De knappast speciellt revolutionerande löften kring högre utbildning som presenterades i Alliansens Valmanifest är av två typer: de oöverskådligt stora och de nonexistent små. Man verkar uppenbart inte villa få korten synade i de mer relevanta frågorna. Först lovar man i mycket generella termer en svensk utbildning i världsklass – med udden riktad mot vadå? Sedan frågor så små att man knappast kan se någon anledning till varför de inte skulle genomföras omgående: Studielånen höjs med 500 kronor i månaden och mer pengar tilldelas elev-/studenthälsan. Mer perifera ämnen som Björklunds slöjutspel verkar inte heller ha varit mer allvarligt menat än ett försök göra en uppföljare på Folkpartiets gamla opinionsrusning under ”språktest för invandrare”-kampanjen.

Det material som ännu hunnit lämna regeringen Reinfeldt II:s utbildningsdepartement visar inte heller vägen i någon reformriktning. Faktum är att inga pressmeddelanden som berör några proaktiva åtgärder i högskolefrågor ännu har kommit. Istället meddelas det om lärarlegitimationer och flexibla skolstarter. Den första reformen som trots sin något formalistiska inramning (borde man inte tala mer om vad lärarna legitimeras för än att de gör det?) kan kanske vara ett steg på vägen i Björklunds försök att höja läraryrkets status. Den andra är säkerligen ett rimligt steg om man vill anpassa skolan efter barnen och inte tvärtom.

Vad som komma skall inom högskolepolitiken höljs till stor del alltså fortfarande i dunkel. Vad som kommer hända under vår nye högskoleminister likaså. Mycket mer kan inte sägas än att nu när grund- samt gymnasieskolan administreras av samma person som universiteten måste ministerns vokabulär helt klart uppdateras. Att kategoriskt kalla den obligatoriska skolan för flummig blir helt inte möjligt längre när han nu har den svenska högre utbildningen på sitt skrivbord.

Annonser

På behörigt avstånd

Regeringen har i all sin vishet kommit fram till att obehöriga lärare bör avlägsnas från utbildningssystemet. Socialdemokraterna håller med. Friskolorna gör det inte.

Friskolereformen har ett starkt stöd i svensk politik. Både socialdemokraterna, miljöpartiet och de borgerliga partierna är för reformen, men stödet härleds ur delvis olika resonemang. För (S) och (MP) är det ofta statens uppgift att tillse att konsumenter har både valmöjligheter och en garanterad lägstanivå gällande utbudets kvalitet. Dessa är inte de liberala argumenten för friskolor, som i stället grundas i institutionell konkurrens och ökad valfrihet (ej endast genom statliga initiativ). Det är alltså inte statens klokhet och objektivitet (hypotetiska begrepp) som gör att friskolereformen är både välståndshöjande och ger ökad frihet. Det är den institutionella konkurrens som uppstår på en marknad men sällan inom en rent byråkratisk produkt.

Idén att införa förbud för rekryteringen av lärare till skolorna bryter med detta borgerliga försvar för friskolereformen. Föga förvånande applåderar således (S), vars retorik nu får genomslag även i opposition. Att avkräva lärarna legitimation och att detta skulle vara viktigt för verksamhetens kvalitet förutsätter i) att det finns tillräckligt med legitimerade lärare, ii) att legitimerade lärare är signifikant bättre än de utan legitimitet, iii) att kostnaderna för att legitimera lärarna ej överstiger alternativkostnaden av att ”samhällets” pengar i stället läggs på den faktiska verksamheten (ökad lärartäthet, mer tid för utformning av undervisningsmaterial, etc.), vid lika kvalitetshöjning. Och då har jag ändå bara berört rent instrumentella faktorer (d.v.s. struntat i det faktum att ägarna har rätt att själva bestämma över sin rekrytering). Det tycks som om samtliga dessa tre punkter fallerar. Åtminstone har det från friskolehåll (förvisso part i målet) hörts klagomål över punkt i). Punkt ii) har aldrig utretts – och lär inte heller utredas eftersom politiska fördomar tar en betydligt längre än skeptisk vetenskaplighet. Punkt iii) har så att säga bevisbördan på sig. Men eftersom vi talar om olika budgetposter så lär kostnaderna inte ställas mot varandra.

Vore inte det rimliga när man inför restriktioner av detta slag att man på något sätt bevisar eller åtminstone finner indicier för att det är produktiva reformer. De flesta svenskar är i någon bemärkelse utilitarister, samtidigt som politiken ofta blundar för faktiska utfall till förmån för uppdiktade. Men personligen har jag högre krav på en borgerlig regering än att den ska ta sin vidskepelse med sig in i Rosenbad. Och därtill skulle jag önska mig lite mer konsekvens. Som att även se över universitetens obehöriga lärare. Där är inte en enda legitimerad. Mother of all hell!

Sverige kommer att bli lite mer behörigt. Och politiken på fortsatt behörigt avstånd från verkligheten.

Kvantitet = kvalitet? – Den högre utbildningens dilemma

Nyligen presenterade Sveriges förenade studentkårer (SFS) sin rapport ”Bättre grundutbildning – bättre välfärd” om de svenska högskolorna. Syftet är givetvis lovvärt och de två områden man trycker på är studenternas behov av lärarkontakt och mer resurser till högskolorna.

Att höja rösten för mer lärarledd tid för studenterna är inte en dag för sent och ett område det finns all anledning att önska en förändring inom. Att 0–5 timmars lärarledd tid i veckan inte kan vara optimalt för någon utbildning borde väl knappast behöva sägas. Att det finns en tydlig korrelation mellan goda studieresultat och rimligt stora seminariegrupper samt lärarens kunskaper borde väl inte heller komma som en nyhet för någon. Det är bara att ta av sig hatten för dessa visioner!

Taskigt.

Samtidigt vilar en materialism i ordets sämre bemärkelse över rapporten. Dess svaghet är tydlig. Underförstått har likhetstecken systematiskt placerats mellan kvalitet och kvantitet, ett samband som inom akademin är långtifrån självklart. Effektiviseras verksamheten verkligen optimalt enbart genom att skjuta till mer resurser? Riskerar inte detta synsätt att i hög grad cementera redan problematiska strukturer och förvärra redan existerande ekonomiska flaskhalsar?

Att samtliga tillfrågade rektorer även uppger att de är i behov av mer resurser känns varken övertygande eller revolutionerande. Går det ens att föreställa sig någon statlig verksamhet som inte anser detta?

Behovet av att se längre än till sekinerna är alltså pockande. Humanioran är i kris, samhällsvetenskapen likaså. Kanske är hela det västerländska universitetsväsendet i kris. Den aktuella situationen med dålig lärarkontakt och sjunkande kvalitet kan inte enbart analyseras i rent ekonomiska termer. Desto mer rimligt är det kanske att anta att kvantiteten av resurser har sjunkit till följd av kvaliteten på utbildningarna sjunkit.

Autonomiutredningens betänkande från 2008 och regeringens därpå grundade proposition (2009/10:149) ”En akademi i tiden – ökad frihet för universitet och högskolor” som lades fram i mars skulle antagligen om de omsattes i praktik kunna ha betydligt mer långtgående positiva effekter. Efter mer än 500 år av trogen tjänst börjar det bli dags att erkänna att universiteten inte är vilka myndigheter som helst.  Den svenska högre utbildningen förtjänar en bättre lott än det sisyfosartade arbetet att oavbrutet käbbla om vem som skall få det största statsbidraget.

Publicerat i Utbildning. 1 Comment »

Pest eller cholera

Det bråkas i utbildningskretsar. Högskoleverket och nyligen avgångne universitetskansler Anders Flodström står i ena ringhörnet, förutvarande universitetskansler Sigbrit Franke, utbildningsdepartementet och regeringen i form av proposition 2009/10:139 i det andra. Själva bråket är även orsaken till att ”Flodis” avgår, och föranleder även riksdagsledamot Fredrik Schulte (M) att slå ett slag för ministerstyre (som ett positivt begrepp). Högskoleverket och Flodström har vägrat följa regeringens direktiv gällande utformningen av ett nytt kvalitetsutvärderingssystem. Myndigheten tycks kräva akademisk frihet även i myndighetsutövandet, medan utbildningsdepartementet (korrekt) fastslår att myndigheterna lyder under riksdag och regering och därför inte bör ha någon egen vilja. Det är således dels en fråga av demokratisk karaktär: Hur fria ska det svenska myndighetshärket vara? Väldigt fria, tycker både Flodström och exempelvis fackförbundet ST. Inte alls, menar däremot Schulte, med flera.

Ur demokratisk synvinkel är det orimligt med självständiga myndigheter. De kan i så fall inte styras med politiska medel och uttrycker således inte folkets vilja. Många myndigheter gör ju inte det i egentlig mening. Folkhälsoinstitutet bedriver opinionsbildning mot folkliga nöjen som fredagsfyllor och god mat exempelvis. Och det är en anledning till kritik. Men det är nog ett mindre demokratiskt problem än att inte utföra de uppgifter som de åläggs av de folkvalda. Fullständig teknokrati av det slag som vore resultatet av Flodströms och högskoleverkets inställning finns beskrivet i litteraturen. Platons odemokratiska styrelseskick får tjäna som det främsta exemplet. Ansvarsutkrävande av de folkvalda blir inte möjligt om de inte kan styra de redskap som används för att bedriva politik. I detta har Schulte rätt. Den som då inte önskar utföra regeringens minsta vink bör inte bli generaldirektör. Gunnel Arrbäck avgick till exempel som direktör för Statens Biografbyrå (läs: Censurinstitut) eftersom hon inte kunde förlika sig med uppdraget att bedriva statlig censur. Ett ur liberal synvinkel gott val som förtjänar all respekt. Naturligtvis skulle hon kunna ägna sig åt myndighetsobstruktion och släppt igenom alla filmer utan åtgärd och som liberal uppskattar jag idén. Men den är odemokratisk. Man får de politiker man förtjänar. Och myndigheter. Men den liberala lösningen på detta problem stavas ju färre myndigheter, med mindre ansvarsområden. Myndighetsutövande är ju att med statens våldsmonopol framtvinga vissa åtgärder. Vill man minska våldet och hotet om våld i samhället bör man således vara försiktig med vilka områden där hot bör vara legio. Kanske inte utvärderingssystem i utbildningssektorn?

Den andra frågan, som all uppståndelse härstammar från, rör hur man bäst mäter utbildningskvalitet. Ånyo blir det för liberaler en pseudofråga. Det bästa alternativet är nämligen varken det som förespråkas i regeringens proposition eller det som HSV förespråkar. I själva verket är ”det bästa alternativet” svårfunnet men det finns som tur är approximativa metoder och de består i en fri marknad, survival of the fittest, kreativ förstörelse och allt vad det heter. Med Feuerbachs vetenskapsteoretiska anarkism i ryggen föreslår jag helt enkelt ”anything goes”, vilket bara är möjligt under ”laissez-faire” (ökat språkfokus gällande både främmande språk och modersmålsundervisning har efterlysts i dagarna; jag drar mitt strå till stacken). Det utvärderingssystem som således passar bäst borde avgöras i konkurrens mellan fria institutioner, inte vara ett statligt direktiv. Inte bara för att det skulle minska våldet i samhället utan för att det är orimligt att anta att ett antal byråkrater a priori ska kunna postulera ett system som är alla hypotetiska alternativ överlägset. Bättre är i stället den evolutionära process som faktisk akademisk frihet skulle medföra. Det är ju dessutom mycket möjligt, till och med troligt, att ett visst system inte passar samtliga utbildningar lika bra. Examensarbetets enskilda tyngd har exempelvis debatterats. Men det är rimligtvis viktigare på utbildningar som syftar till att främja ett vetenskapligt förhållningssätt (filosofiexamen) än mer yrkesinriktade utbildningar (läkarlinjen). Dessutom bör nästa steg i trappan, vare sig det gäller arbete eller fortsatta studier, spela en avgörande roll. För den som skall gå vidare med studier inom sitt fackområde (filosofstudenten som saknar arbetsmarknad utanför institutionen…) är antagligen examensarbetet viktigare än för den som ska ut i arbetslivet (ekonomen som letar säljjobb på Telenor). Par example. Institutionell konkurrens är den enda utvägen i valet mellan pest och cholera. Allt annat är bara sjukdom, nöd.

Befria den högre utbildningen!

Äntligen får studentförbundets rapporter genomslag i praktiken. Högskoleministern visar sig från både sin liberala och humanistiska sida när han förkunnar att ”i ett upplyst samhälle fungerar lärosätena som samhällets självkritiska spegel”.  Mer maktdelning än vad ens Montesquieu kunde drömma om.

Problemet är naturligtvis att ett enskilt steg inte nödvändigtvis följs av några efterföljande, varpå den berömda sjumilavandringen uteblir. Ty även om regeringens proposition är ett tydligt exempel på sund, borgerlig liberalism, samtidigt som det har gjorts mycket gott på området under den innevarande mandatperioden, återstår ännu åtskilliga åtgärder. Som SvD:s ledare noterat bör själva finansieringen ses över. Anledningen till att uppehålla sig vid just finansieringen är att med pengar följer makt. Så länge alla andra finansieringsformer än skattepengar diskrimineras kommer statens makt över de förment fria lärosätena att förbli. Och när universitetsstyrelsernas sammansättningar utgörs av gångna tiders riksdagsledamöter är själva informationskanalerna för den politiska styrningen dessutom ständigt öppna.

Den förra borgerliga regeringen ombildade två av landets lärosäten till stiftelser, en utveckling som bör fortsätta, även om de exakta ägandeformerna på detta stadium inte är alltför avgörande. Poängen är att finansieringen av lärosätenas verksamhet bör breddas, så att utebliven statlig klåfingrighet inte enbart beror på vilken minister som sitter vid rodret. Fri och oberoende högre utbildning innebär att staten permanent håller sig borta, och att marknaden – i detta fallet landets studenter – på allvar får påverka utformningen av den investering som de står inför.

Ett steg åt rätt håll

SvD rapporterar om att regeringen idag lämnar en proposition till Riksdagen angående studieavgifter.

Nu handlar det ju tyvärr inte om studieavgifter generellt utan enbart för utländska studenter från annat land än inom EU/EES-området. Men det är ändå ett visst steg på vägen och kan kanske skapa större acceptans för studieavgifter även för svenska studenter. Forsknings- och högskoleminister Tobias Krantz tar dock den politiskt korrekta tonen i sin mun och säger enligt SvD-artikeln att införandet av avgifter för utländska studenter än mer befäster de svenskas avgiftsfrihet. Som vi tidigare konstaterat håller han sig tydligen till den taktiska profilen snarare än tar långsiktigt nödvändiga beslut.

Fria Moderata Studentförbundet har länge drivit frågan om studieavgifter, exempelvis skrev vi på bloggen om saken för ett par år sedan. Studieavgifter skall, som då påpekades, ses i skenet av övriga (alternativ)kostnader för studier samt sänkta skatter på kommande års arbetsinkomster. Dessutom får man inte glömma den effekt en studieavgift kan förmodas ha på studiemoralen. Kostar det en extra slant att drälla runt på högskolan ytterligare en termin eller två så kanske gemene student (inklusive undertecknad) skärper till sig och tar sin tentor och ser till att ha sin examen på utsatt tid. En vinst både för den enskilde och samhället i stort.

Den tidigare forsknings- och högskoleministern Leijonborg talade om olika typer av förmåner för studenter som tar examen på utsatt tid; med ett avgiftssystem blir förmånerna överflödiga och den flitige premieras ändå.

Slaget är inte alls vunnet

britneyspearsHärom dagen skrev Carin Jämtin ett inlägg på DN Debatt som inte direkt förvånade, men desto mer förfärade oss som faktiskt värnar om vår gemensamma välfärds kvalitet. DN:s huvudledare skriver också om saken.

Idag går ett antal socialdemokratiska kommunpolitiker till motangrepp på Jämtin. Det är till viss del rätt så trevlig läsning, som låter oss förstå att det finns vissa krafter inom socialdemokratin som också har förstått det rätt så grundläggande fenomenet konkurrens och de positiva effekter detta har på effektivitet och hushållande med resurser. Argumenten om valfrihet för enskilda ska inte heller förminskas, och man blir faktiskt lite förvånad över att läsa den typen av hyllningar till välfärdsvalfrihet som framförs – skribenterna är ju trots allt socialdemorkater. Kent Persson (m) vittnar också om hur valfrihetsreformer så gärna motarbetas av lokala socialdemorkater.

Däremot är det illavarslande att läsa följande:

Det ideologiska slaget om skolan är vunnet. Skolan är tillgänglig för alla på lika villkor och finansieras gemensamt via skatten. Den friskolereform som drevs igenom i början på 90-talet utformades på ett sätt som garanterar den allmänna tillgängligheten och finansieringen.

Det ideologiska slaget kan inte anses vara vunnet, det är i alla fall en påstådd vinst som inte alla ställer upp på. Även om det just i nuläget vore oklokt att låta skolgången finansieras på annat sätt än via skattsedeln, så är det för en liberal (i alla fall undertecknad) självklart att även skolan på sikt bör skiljas från den finansieringskälla som Skatteverket driver in. Likaså kan det inte accepteras att en fri och privat skola skall tvingas ta emot vem som helst mot sin vilja. Olika typer av krav på de elever som antas måste få ställas.

Här finns en stor utmaning i att på sikt omvända opinionen – men den måste antas. I nuläget är det tyvärr ont som politiker som vågar utmana den gängse bilden av skattefinansieringens förträfflighet.

Så Socialdemokrater; sorry, men slaget är inte alls vunnet!