Dags att skriva en ny bok

Så kom då ännu ett besked om Socialdemokratins förfall. Bodström stannar med familjen i USA och sätter sig kanske och skriver på en ny bok. Om den säljer bra eller inte är dock av mindre vikt då han kasserar ut skattepengar från Riksdagen även framöver.

Förbundsordförande emeritus Tobias Sjös bidrag till valrörelsens musikutbud handlar i ett klipp om just Bodström och hans bravader. Ta en titt igen och tänk en stund på Socialdemokratins kollaps så blir du nog på bra humör resten av dagen.

Margaret Thatcher: ”Vi var bättre på att kämpa mot tyranniet.”

Margaret Thatcher är en person som många har åsikter om, ofta negativa. I Fria Moderata Studentförbundet har hon emellertid förärats en plats i Förbundets ”Guruhandbok”. Guruhandboken har för avsikt att ”utgöra en samling korta biografier om de främsta frihetskämparna, de som kunnat formulera frihetens idéer på allra bästa sätt och med störst framgång lyckats hålla kollektivismen stången.”

I avsnittet om Thatcher, som för övrigt också kan läsas på Förbundets hemsida, står bland annat:

”Endast 18 månader efter att Thatcher blivit vald till premiärminister blev Ronald Reagan president i Amerika. De två kom att bli mycket goda vänner då de var inne på samma politiska idéer. Thatcher hade sin ekonomiska politik tidigt klart för sig och väntade bara in när tiden var mogen att genomföra den. Hon förespråkade laissez-faire. Inflationsbekämpningen var ett av de främsta målen. Andra mål var minskad statsinterventionism, reducerade offentliga utgifter, sänkta skatter, kraftigt begränsa fackföreningarnas inflytande och privatisering av statliga företag. British Airways var ett av de statliga företagen som sällan visade vinst och var pinsamt dåligt skött. Efter att det blev privatiserat förvandlades det till ett av världens bästa och mest vinstgivande flygbolag. Hennes ekonomiska program blev så framgångsrikt att det fick namnet Thatcherism. Mer än 50 länder följde utvecklingen och införde liknande politik i respektive länder. ”

Utöver den ekonomiska politiken, stod Thatcher nära Reagan i kampen mot kommunismen och dess diktaturer. Följande klipp, där Stina Dabrowski på svengelska intervjuar Thatcher, är ett gott exempel på Thatchers klarspråk när det gällde kampen mot just tyranniet:

I Sverige är Per Ahlmark en av få som under decennier systematiskt opinionsbildat mot socialistiska diktaturer. Även om Per Ahlmark kan man läsa i Förbundets ”Guruhandbok”.

Publicerat i Frihet, USA. 2 Comments »

Oppositionen tycks leva i en lugnare värld än resten av oss.

SvD skriver idag att de röd-gröna enats om att, vid en eventuell valvinst, kräva att USA drar tillbaka samtliga sina i utlandet stationerade trupper. Även de stationerade i länder som inte bara accepterar utan uttryckligen önskar Amerikansk närvaro. Även de i Afghanistan stationerade trupper som Svenska soldater är fullständigt beroende av, för sitt uppdrag och sin egen säkerhet.

Socialdemokraternas utrikespolitiska talman Urban Ahlin säger att ”det är svårt att kräva att militärbaser läggs ned när länderna själva starkt vill ha dem kvar.” Själv skulle jag nog säga omöjligt, så vidare de rödgröna inte har tillgång till betydligt starkare vapenmakt än vi hittills anat. För att inte tala om direkt olämpligt. Hur fria, demokratiska och självständiga nationer väljer att ordna sitt försvar eller sköta sina internationella relationer har vi inte med att göra, med mindre än att de hotar vår egen säkerhet. Och att USA skulle utgöra ett hot mot Sverige på något annat än möjligen ett högst teoretiskt kulturimperialistiskt plan kan väl knappast ens den mest konspiratoriskt lagda anti-amerikan hävda.

Än mer tragikomiskt framstår beslutet i skuggan av de senaste dagarnas hårdnande tongångar mellan Seoul och Pyongyang, som tydligt understryker hur instabil situationen i Sydostasien faktiskt är. Nordkoreas styrs alltjämt av en galen diktator. Kina av ett odemokratisk regim med föga respekt för mänskliga rättigheter. Båda länder har tillgång till kärnvapen. Japan valde efter andra världskriget helt bort nationell militär och även om det beslutet så smått börjas luckras upp så har man fortfarande principen att trupperna inte får bruka våld annat i en direkt självförsvarssituation. Det kan man naturligtvis tycka vad man vill om men det leder till ur säkerhetsperspektiv tämligen värdelösa militära styrkor och gör landet, frivilligt och medvetet, helt och hållet beroende av USA för sitt försvar och för att upprätthålla regionens alltjämt känsliga maktbalans. Sydkorea har i och för sig näst högst andel militärer per capita i värden, efter Nordkorea, men tycks ändå trivas rätt bra med den Amerikanska truppnärvaron. I Sydkorea är över 25000 amerikanska soldater stationerade, i Japan 33000, sammanlagt alltså en siffra som motsvarar hela Sveriges militär. Ett tillbakadragande skulle få oöversiktliga konsekvenser, militärt, geopolitiskt, humanitärt och, inte minst, ekonomiskt.

Anmärkningsvärt, men knappast oväntat, är  att man inte ställer samma krav på Ryssland som USA, med hänvisning till att USA har flest baser. Helt sant, USA utgör ensamma över hälften av världens utlandsstationerade militärmakt, men samtliga Amerikanska baser existerar antingen med värdlandets uttalade tillåtelse eller mandat från säkerhetsrådet. Rysslands baser i Georgien strider mot såväl landets vilja som folkrätten och stationeringarna i till exempel Moldavien och Tadzjikistan är kontroversiella, för att uttrycka sig försiktigt. Inte heller Storbritannien eller Frankrike omfattas av kravet trots att dom efter USA och FN kommer trea och fyra över antal utlandsstationerade soldater.

”För regeringen är det centralt att utveckla den transatlantiska länken och Sveriges samarbete med Förenta staterna” hette det från socialdemokratiskt håll 2006, fyra år senare är tonen uppenbart annorlunda. Och skälen framstår pinsamt uppenbara. Det är samma gamla slagord i ny förpackning och handlar om USA ut ur resten av världen, oavsett konsekvenserna, med samma avsändare då som nu. Att man med ett sådant krav spelar ut den roll Sverige skulle kunna spela i det internationella samfundet och gör oss till allmänt åtlöje utan att åstadkomma någon som helst skillnad (hand upp alla som tror att Obama skulle hörsamma uppmaningen) är pinsamt nog. Vad som slutligen får skrattet att stocka sig i halsen är att det utmålade regeringsalternativet inte förmå se, eller inte bryr sig om, vilka följder deras politik skulle få i praktiken. Om det är gränslös naivitet eller synnerligen kallhamrad cynism som ligger bakom är svårt att säga, men det kan egentligen kvitta. Båda delarna är lika olämpligt redan i opposition och direkt farligt i regeringsställning. Ytterst visar det, återigen, att sossarna har förlorat greppet över det rödgröna experimentet, och att ett extremistparti som under våren upprepade gånger varit nere och snurrat runt fyraprocentsspärren kan få igenom de mest huvudlösa krav i centrala frågor om det är vad som krävs för att hålla ihop oppositionen fram till valdagen.

Valbloggande

För den som vill ha mer att läsa om det amerikanska presidentvalet kan det vara värt att besöka Princeton’s Center for the Study of Democratic Politics at the Woodrow Wilson Schools nya blogg.