Terrorismbekämpningens alternativkostnad

    *           o      * They who can give up essential liberty to obtain a little temporary safety, deserve neither liberty nor safety.

They who can give up essential liberty to obtain a little temporary safety, deserve neither liberty nor safety.

Nu är ledigheten för de flesta är över börjar vardagslivets slit och tråk. Presidiets nyårslöfte är att försöka uppdatera bloggen bättre, med flera kvicka kommentarer om det mesta.

En av de mera intressanta händelserna är reaktionerna över den senaste kalsongbombarens misslyckande. President Obama har skällt ut sina anställda och nu väntas nakenscanning på flera flygplatser, vilket applåderas av nudisterna. ”Frihet är slaveri” verkar vara det nya svarta.

Men, när alla hyllar övervakningen och de ökade kontrollerna väljer vi i FMSF att fundera ett tag till.  Alla ekonomer känner till begreppet alternativkostnad; att kostnaden för något är vad du måste ge upp för att få det. Bäst beskrivet är begreppet i Frédéric Bastiats  geniala essä ”Det man ser och inte ser”. Vad är då kostnaden för att få ökad säkerhet på våra flygplan? Om detta skriver Ola Wong och Henrik Alexandersson två synnerligen läsvärda inlägg.  Ytterligare ett exempel kom nyligen, när flygbolaget Malmö Aviation vägrade att ta med ett organ på sin flight, eftersom väskan med cellproverna innehöll för mycket vätska. Att det inte rörde sig om en bomb borde varit självklart och nu gick värdefulla celler förlorade som annars hade kunnat förbättrat en kvinnas liv.

Borde vi inte ta en rejäl debatt snart om det verkligen är värt kostnaden när vi försöker reducera redan minimala risker för människor att dö av terrorattentat, när vi måste ge upp så mycket av det som gör vårt samhälle rikt?

Annonser

Goda och dåliga satsningar från regeringen

Det är förvisso ett tag kvar till höstbudgeten blir offentlig, men mer och mera börjar bli färdigt. Idag fick vi reda att 10 miljarder kommer att gå till kommuner och landsting, för att förhindra neddragningar och/eller skattehöjningar.  Att förhindra skattehöjningar är givetvis en utmärkt idé, kommunalskatten är den skatt som primärt drabbar låginkomsttagare och därmed försämrar arbetsutbudet.  Likväl har Dick Erixon så rätt när han påpekar att det är

Polisen - En av få statliga myndigheter som förtjänar ökade resurser

Polisen - En av få statliga myndigheter som förtjänar ökade resurser

mycket pengar till den offentliga sektorn, men lite till företagen.  Att sänka arbetsgivaravgifterna för motsvarande summa pengar hade varit mera lämpligt; en delar av arbetsgivaravgifterna är en ren skatt på arbete som kommuner och landstingen betalar för alla sina anställda.  En sådan sänkning hade lindrat såväl den offentliga som den privata sektorns ekonomi och hade haft stora effekter.  Man kan också ifrågasätta ifall detta ökade tillskott kommer att förhindra nödvändig rationalisering inom den offentliga sektorn, vilket skulle kunna behövas.

Men allt är inte populism, en satsning på polisen med 4 miljarder får ses som oerhört välkommen. FMSF har länge varit kritisk till regeringen för att de spenderat för mycket tid på att övervaka medborgarna istället för att satsa på flera poliser på gator och torg, något som faktiskt fungerar och ger riktig trygghet utan att utarma den personliga integriteten. Nu verkar det äntligen ske lite förbättring på detta området. Den gamla moderata slogan ”Brottslingar skall sitta inne, du skall våga vara ute” är ständigt aktuell, vilket de senaste veckornas oroligheter i framförallt Göteborg visat.

Ömsom vin, ömsom vatten med andra ord. Nu gäller det för regeringen att visa att de permanent minskar kostnadssidan, t.ex. genom att lägga ner flera myndigheter, för att inte Lars Calmfors farhågor skall realiseras.  Skattsänkningar har ju faktiskt bara positiv effekt på ekonomin ifall de är trovärdiga, d.v.s. motsvaras av en kostnadsneddragning.  Kan vi få se ner nedläggning av AMS snart förhoppningsvis?

Stämmorapport och LAS

I helgen höll, vilket jag förmodar att få har missat, moderaterna sin arbetsstämma och som ordförande i Fria Moderata Studentförbundet hade jag traditionsenlig yttranderätt i talarstolen. Detta utnyttjades dels för att berömma en integrationspolitik som försöker sätta folk i arbete, öka rättssäkerheten och underlätta för människor att komma till Sverige, dels för att basha LAS och ge geronterna i partistyrelsen en historisk tillbakablick på begreppet ”den svenska modellen”.

Poängen är att begreppet åsyftar systemet som Saltsjöbadsavtalet 1938 sparkade igång, där arbetsmarknadens parter kom överens om att hålla staten utanför förhandlingarna. Av en ren slump började därefter de svenska guldåren tillväxtmässigt och välfärldsmässigt, vilka slutade på 70-talet då den offentliga sektorn byggdes ut och facket gick till (S) med specialskrivna lagar som LAS och MBL. Där och då övergavs ”den svenska modellen”. Att använda begreppet till dagens juridiskt sanktionerade diskrimineringssystem är endast historierevisionism eller oförstånd.

Arbetsmarknadsministern vill låta påskina att turordningsreglerna i LAS bara påverkar hur eländet fördelas och inte den sammanlagda bördan. För det första har den gode Sven-Otto missat att LAS är mer än bara turordningsregler och inlåsningseffekter. För studenter och andra unga är det framför allt utelåsningseffekter, då vi inte ges möjlighet att ta oss in på arbetsmarknaden, på grund av bland annat arbetsgivarnas välgrundade rädsla i svårigheten att göra sig av med oss när vi väl har fått heltidsanställning och visat oss vara opassande på jobbet. Åldermannen och multiföretagaren Gustaf Douglas talade om vikten av trygga arbetare och menar människor i hans egen ålder, i ett försök att göra LAS till en fråga om ungdomar vs äldre. Det är som att argumentera för statlig diskriminering av invandrare med argumentet att de annars tar ”våra” jobb. Det känns igen, även om avsändaren brukar vara någon annan. Avtalade minimilöner, som också syftar till att hålla minoriteter som studenter, unga och invandrare utanför arbetsmarknaden kom aldrig ens upp på agendan, tyvärr.

För det andra (nu gäller det att ha koll på textuppbyggnaden) har arbetsmarknadsministern fel i det att han vägrar se några dynamiska effekter. Om företagen själva kan välja vilka som ska vara kvar vid nedskärningar skapas incitament för de arbetande att prestera och eftersom det mesta inom nationalekonomi handlar om arbetarnas marginalproduktion skulle ekonomin totalt sett vara i bättre skick om de som passar bäst på arbetsplatsen även fick vara kvar på den. Nu tycks argumentationen gå tvärtom. De mest produktiva skall möta arbetslöshet just därför. De har ju så mycket lättare att få anställning. Att för övrigt sammanslutningar av arbetare förhandlar fram avtal som säger hur uppsägningar skall göras är naturligtvis fullt tillåtet i en marknadsekonomin, med avtalsfrihet och pacta-sunt-servanda-riktlinjer. Däremot kan sådana avtal aldrig vara av staten påtvingade. Däri ligger den svenska modellens själva essens.

Stämman i övrigt var ungefär lika visionär och potent som en blind eunuck, även om intressanta motioner förekom men i regel nedröstades. Det var en välarrangerad stämma, som statsministern sade, och skämtade (!) om att uttrycket även kan avse hur väl partistyrelsen lyckas kontrollera stämmodelegaterna. Andra alliansmedlemmar ligger steget före, all förnyelse till trots… Och man hade troligtvis valt att inte fokusera på områden som berör, utan sikta på att bli slätstrukna nog att slinka igenom riksdagsvalet utan att någon lägger märke till dem.

För studentförbundets övriga räkning visades jämlikhets- och integritetskampanjerna upp genom nytryckta posters, vi delade ut ett korsord där första pris var en flaska gammeldansk (vilken passande nog vanns av en ordförande emeritus – Anders Hall, med viss hjälp från presidieledamot emeritus Johan Modin) och glömska herrar som exempelvis Sten Nordin, Ulf Adelsohn och Carl Bildt erhöll ånyo sina guldnålar. Som sig bör.

Rätten att vara anonym

Integritet är inte lätt. Det är dock knappast en ursäkt för en åldrande generation att hamna helt fel i debatt och praktik. Guilt-by-association är den hetaste trenden just nu, när Pirate Bay-folket är nära att släppa deras senaste anonymiseringstjänst. I kammaråklagare Ingblads ögon är tjänstens enda syfte att försvåra hans arbete som upphovsrättswarrior, men han stannar inte där. Associationsskulden ska ju även extrapoleras skamligt långt så Ingblad går vidare och påpekar hur väl tjänsten passar landets barnporrsproducenter. Ingblad slåss med fågelskrämmor, men det enda som skräms är graden av populism.

john doe

Är det så svårt att acceptera det faktum att människor med integritet inte vill att myndigheter och företag ges möjlighet att titta in i sitt privatliv? Alla vi som låser dörren när vi använder toaletten, bär kläder på offentlig mark och främst hånglar i hemmets ljuva vrå gör det för att vi har en bestämd uppfattning om vad integritet är och var gränserna mellan det personliga och det allmänna ska dras. Exhibitionister som Ingblad förstår inte denna anonymitetsönskan.

Spelet är ju förvisso redan i full gång. Det ena laget ska försöka övervaka. Det andra försöka undvika att bli övervakat. Den som har mest integritet kvar när dammet skingras vinner.

Konservatismens nuvarande sorgeliga tillstånd

Henrik Alexandersson publicerande häromdagen ett intressant inlägg som är värt att fundera en extra gång över. Vart tusan har alla konservativa tagit vägen i den senaste tidens debatt om övervakning, rättsstat och straff?

Det finns alltid en avvägning som måste göras mellan övervakning och integritet. Om nattväktarstaten skall lyckas med att upprätthålla lag och ordning måste vissa individer kränkas (om inte annat så måste buset som har blivit dömda faktiskt slängas i fängelse).  Men det viktigaste är trots allt att rättsstatens principer om att undvika onödig övervakning, ha transparanta regler och se till att någon övervakar även övervakarna.  Här har senaste tidens övervakningslagar varit ett stort misslyckande som inte verkar kunna motiveras (och som ingen heller verkar vilja försvara offentligt). rule-of-law

Likaså verkar ingen ha uppmärksammat det faktum att straffen för mord nu skärps. Hur tusan kan regeringen inte spinna hårt på denna uppenbara röstvinnare? Det är väldigt många som tröttnat på 70-talets naiva syn på kriminalitet och som faktiskt tycker att folk som skadar andra inte förtjänar sin frihet.

Så, kära läsare, vart tusan har alla rättsstatsälskande konservativa tagit vägen? Inte kan väl det nya arbetarpartiet ha skrämt bort samtliga ur landet?

Eco ger eko i valanalys

I valanalysen från EU-valet konstaterar Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag, med anledning av att partiet fick få röster i åldersgruppen 18-30 år: ”Den spontana slutsatsen är att vi misslyckades med att nå ut i diskussionen om friheten på nätet”.

Bright. Det enda som i själva verket räddade Fp från att få 0 röster bland yngre väljare var det faktum att alla inte kände till att partiets integritetsarbete för tillfället är lika utbrett som den aztekiska equitationen.

Men Foucaults pendel är inte bara stor litteratur. Förhoppningsvis kan det mytomspunna redskapet även beskriva det vägval som pp och EU-valresultatet nu tvingar bodströmskramarna till:

\omega = 360^\circ \sin \Phi / dygn

Strid ström av sexnyheter

Antipiratbyråns famösa chefsjurist Henrik Pontén besökte Dreamhack och kan därefter citeras i enlighet med ”Lite som att ha bortamatch, men ändå en slags början på en dialog”. En herre som även i andra frågor gjort sig känd för att skjuta först och prata sedan förnekar sig således inte. Att Ponténs mogna ålder så uppenbart kontrasterar mot Dreamhacks genomsnitt runt myndighetsgränsen tycks inte uppröra de frisinnade svenskarna nämnvärt.

burmesisk polis

Samtidigt avbryter regeringens utredare Anders Milton avhållsamheten och meddelar att han hoppas att kondom ska bli norm. Vägen till detta celibatlösa samhälle går enligt utredare Milton genom bättre utbildning av de lärare som skall stå för sexualundervisningen i grundskola och gymnasium. Därmed aktualiseras de dåliga idéernas paradox i det offentligfinansierade Sverige, där skattepengar alltid satsas på verksamhet som så uppenbart inte fungerar.

De bägge sexintresserade herrarna förenas dock av ytterligare ett intresse som under åren förvandlats till en svensk paradgren, vida känd inom forskningsvärlden långt bortom rikets gränser: registerupprättande. Medan Pontén drömmer om nya sätt att slå in kilar i medborgarnas nätintegritet förordar Milton ett nationellt abortregister. Det finns tydligen ingen som helst anledning till oro för att uppgifter kommer ut till obehöriga. Till obehöriga räknas förvisso inte Socialstyrelsen och varannan forskare som slänger in en ansökan.

Någon gång för länge sedan rågades måttet och nu är vi mätta på allt detta övervakningsfrosseri. Fria Moderata Studentförbundet uppskattar bara en sorts register: det som vi planerar att upprätta över alla dessa förbannade registrerare.