På behörigt avstånd

Regeringen har i all sin vishet kommit fram till att obehöriga lärare bör avlägsnas från utbildningssystemet. Socialdemokraterna håller med. Friskolorna gör det inte.

Friskolereformen har ett starkt stöd i svensk politik. Både socialdemokraterna, miljöpartiet och de borgerliga partierna är för reformen, men stödet härleds ur delvis olika resonemang. För (S) och (MP) är det ofta statens uppgift att tillse att konsumenter har både valmöjligheter och en garanterad lägstanivå gällande utbudets kvalitet. Dessa är inte de liberala argumenten för friskolor, som i stället grundas i institutionell konkurrens och ökad valfrihet (ej endast genom statliga initiativ). Det är alltså inte statens klokhet och objektivitet (hypotetiska begrepp) som gör att friskolereformen är både välståndshöjande och ger ökad frihet. Det är den institutionella konkurrens som uppstår på en marknad men sällan inom en rent byråkratisk produkt.

Idén att införa förbud för rekryteringen av lärare till skolorna bryter med detta borgerliga försvar för friskolereformen. Föga förvånande applåderar således (S), vars retorik nu får genomslag även i opposition. Att avkräva lärarna legitimation och att detta skulle vara viktigt för verksamhetens kvalitet förutsätter i) att det finns tillräckligt med legitimerade lärare, ii) att legitimerade lärare är signifikant bättre än de utan legitimitet, iii) att kostnaderna för att legitimera lärarna ej överstiger alternativkostnaden av att ”samhällets” pengar i stället läggs på den faktiska verksamheten (ökad lärartäthet, mer tid för utformning av undervisningsmaterial, etc.), vid lika kvalitetshöjning. Och då har jag ändå bara berört rent instrumentella faktorer (d.v.s. struntat i det faktum att ägarna har rätt att själva bestämma över sin rekrytering). Det tycks som om samtliga dessa tre punkter fallerar. Åtminstone har det från friskolehåll (förvisso part i målet) hörts klagomål över punkt i). Punkt ii) har aldrig utretts – och lär inte heller utredas eftersom politiska fördomar tar en betydligt längre än skeptisk vetenskaplighet. Punkt iii) har så att säga bevisbördan på sig. Men eftersom vi talar om olika budgetposter så lär kostnaderna inte ställas mot varandra.

Vore inte det rimliga när man inför restriktioner av detta slag att man på något sätt bevisar eller åtminstone finner indicier för att det är produktiva reformer. De flesta svenskar är i någon bemärkelse utilitarister, samtidigt som politiken ofta blundar för faktiska utfall till förmån för uppdiktade. Men personligen har jag högre krav på en borgerlig regering än att den ska ta sin vidskepelse med sig in i Rosenbad. Och därtill skulle jag önska mig lite mer konsekvens. Som att även se över universitetens obehöriga lärare. Där är inte en enda legitimerad. Mother of all hell!

Sverige kommer att bli lite mer behörigt. Och politiken på fortsatt behörigt avstånd från verkligheten.

Annonser

Pest eller cholera

Det bråkas i utbildningskretsar. Högskoleverket och nyligen avgångne universitetskansler Anders Flodström står i ena ringhörnet, förutvarande universitetskansler Sigbrit Franke, utbildningsdepartementet och regeringen i form av proposition 2009/10:139 i det andra. Själva bråket är även orsaken till att ”Flodis” avgår, och föranleder även riksdagsledamot Fredrik Schulte (M) att slå ett slag för ministerstyre (som ett positivt begrepp). Högskoleverket och Flodström har vägrat följa regeringens direktiv gällande utformningen av ett nytt kvalitetsutvärderingssystem. Myndigheten tycks kräva akademisk frihet även i myndighetsutövandet, medan utbildningsdepartementet (korrekt) fastslår att myndigheterna lyder under riksdag och regering och därför inte bör ha någon egen vilja. Det är således dels en fråga av demokratisk karaktär: Hur fria ska det svenska myndighetshärket vara? Väldigt fria, tycker både Flodström och exempelvis fackförbundet ST. Inte alls, menar däremot Schulte, med flera.

Ur demokratisk synvinkel är det orimligt med självständiga myndigheter. De kan i så fall inte styras med politiska medel och uttrycker således inte folkets vilja. Många myndigheter gör ju inte det i egentlig mening. Folkhälsoinstitutet bedriver opinionsbildning mot folkliga nöjen som fredagsfyllor och god mat exempelvis. Och det är en anledning till kritik. Men det är nog ett mindre demokratiskt problem än att inte utföra de uppgifter som de åläggs av de folkvalda. Fullständig teknokrati av det slag som vore resultatet av Flodströms och högskoleverkets inställning finns beskrivet i litteraturen. Platons odemokratiska styrelseskick får tjäna som det främsta exemplet. Ansvarsutkrävande av de folkvalda blir inte möjligt om de inte kan styra de redskap som används för att bedriva politik. I detta har Schulte rätt. Den som då inte önskar utföra regeringens minsta vink bör inte bli generaldirektör. Gunnel Arrbäck avgick till exempel som direktör för Statens Biografbyrå (läs: Censurinstitut) eftersom hon inte kunde förlika sig med uppdraget att bedriva statlig censur. Ett ur liberal synvinkel gott val som förtjänar all respekt. Naturligtvis skulle hon kunna ägna sig åt myndighetsobstruktion och släppt igenom alla filmer utan åtgärd och som liberal uppskattar jag idén. Men den är odemokratisk. Man får de politiker man förtjänar. Och myndigheter. Men den liberala lösningen på detta problem stavas ju färre myndigheter, med mindre ansvarsområden. Myndighetsutövande är ju att med statens våldsmonopol framtvinga vissa åtgärder. Vill man minska våldet och hotet om våld i samhället bör man således vara försiktig med vilka områden där hot bör vara legio. Kanske inte utvärderingssystem i utbildningssektorn?

Den andra frågan, som all uppståndelse härstammar från, rör hur man bäst mäter utbildningskvalitet. Ånyo blir det för liberaler en pseudofråga. Det bästa alternativet är nämligen varken det som förespråkas i regeringens proposition eller det som HSV förespråkar. I själva verket är ”det bästa alternativet” svårfunnet men det finns som tur är approximativa metoder och de består i en fri marknad, survival of the fittest, kreativ förstörelse och allt vad det heter. Med Feuerbachs vetenskapsteoretiska anarkism i ryggen föreslår jag helt enkelt ”anything goes”, vilket bara är möjligt under ”laissez-faire” (ökat språkfokus gällande både främmande språk och modersmålsundervisning har efterlysts i dagarna; jag drar mitt strå till stacken). Det utvärderingssystem som således passar bäst borde avgöras i konkurrens mellan fria institutioner, inte vara ett statligt direktiv. Inte bara för att det skulle minska våldet i samhället utan för att det är orimligt att anta att ett antal byråkrater a priori ska kunna postulera ett system som är alla hypotetiska alternativ överlägset. Bättre är i stället den evolutionära process som faktisk akademisk frihet skulle medföra. Det är ju dessutom mycket möjligt, till och med troligt, att ett visst system inte passar samtliga utbildningar lika bra. Examensarbetets enskilda tyngd har exempelvis debatterats. Men det är rimligtvis viktigare på utbildningar som syftar till att främja ett vetenskapligt förhållningssätt (filosofiexamen) än mer yrkesinriktade utbildningar (läkarlinjen). Dessutom bör nästa steg i trappan, vare sig det gäller arbete eller fortsatta studier, spela en avgörande roll. För den som skall gå vidare med studier inom sitt fackområde (filosofstudenten som saknar arbetsmarknad utanför institutionen…) är antagligen examensarbetet viktigare än för den som ska ut i arbetslivet (ekonomen som letar säljjobb på Telenor). Par example. Institutionell konkurrens är den enda utvägen i valet mellan pest och cholera. Allt annat är bara sjukdom, nöd.

Nattväktarstaten misslyckas igen

Med jämna mellanrum begås det väpnande rån i svenska butiker. Detta är förstås tråkigt och det är synd om de anställda som drabbas av våldet, på samma sätt som det är synd om alla som drabbas av våld. Men det är för att förhindra det som vi har poliser, domstolar och fängelser. Problemet löses INTE genom att förbjuda kontanter. Kontanter är nödvändiga i ett fritt samhälle, där man kanske inte alltid vill att ens inköp skall registreras och övervakas. Att man besöker en butik som säljer dildos eller för den delen potensmedel är kanske inte något man vill att ens banktjänsteman (eller äkta hälft) skall känna till.  Hur förväntar sig arbetsmiljöverket att undertecknande skall införskaffa nästa nummer av tidningen Aluma? Har lite svårt att se att de hemlösa i Lund skall börja ta MasterCard för att bara ge ett exempel.  HAX har andra.

När staten inte klarar av sina mest fundamentala uppgifter är det ett tecken på att mera pengar och energi borde gå till att lösa dem, istället för att ta på sig flera ansvarsområden. Det vore trevligt om någon från vänster kunde förklara varför staten är lämplig att sköta kultur, sjukvård och utbildning när de inte ens kan hålla buset borta från gatorna.

Strålsäkerhetsmyndigheten gör bort sig

I dagens SvD kan vi läsa om en studie från Schweiz som pekar på risker med strålning från lågenergilampor. Artikeln är intressant ur ett par olika perspektiv, men kanske inte riktigt de som författaren tänkt sig.

Först kan konstateras att Strålskyddsmyndigheten gör bort sig rejält när man talar om att studien studerar två typer av strålning; ultraviolett och elektromagnetisk strålning. Det borde inte vara alltför mycket begärt att myndighetens anställda ska ha gått en grundläggande kurs i fysik och således känner till att ultraviolett strålning är just en typ av elektromagnetisk strålning inom vissa våglängder. Tyvärr är det ju du, jag och alla andra skattebetalare som behöver pynta för lönen som skojarna uppbär. Folkhälsoinstitutet och andra statliga skojarmyndigheter får nu sällskap av ännu än, uppenbarligen.

En andra reflektion man kan göra kring artikeln är det faktum att politiska förbud och regleringar än en gång visar sig vara förhastade, för att inte säga korkade. EU förbjöd som bekant den så välbekanta och trevliga glödlampan till förmån för halogen och just energisparlampor.

På klimataltaret offrades miljön i form av det kvicksilver vi nu ser spridas i än större omfattning på våra arbetsplatser och i våra hem. Man har uppenbarligen inte heller väntat länge nog med att undersöka de eventuella hälsorisker som kan finnas som studien pekar på. Även om dessa antagligen är kraftigt överdrivna så är det ännu ett skäl till att politiker borde passa sig för ryckningar i reglerar-fingrarna än mer.

Till sist kan kan konstateras att SvD väljer att ge pseudovetenskapliga krafter på Elöverkänsligas riksförbund utrymme att vädra sina åsikter. Dessutom under hitte-på-titeln vetenskaplig rådgivare. Komiskt är bara förnamnet.

Fler ideologiska förslag behövs inom kulturpolitiken

I dag kan man läsa i SvD Kultur att ”[k]ulturvärlden avvisar regeringens förslag att slopa inkomstgarantin”. Att regeringen ville avveckla de ovillkorade konstnärsbidragen har varit känt sedan tidigare.

Den statliga inkomstgarantin innebär att vissa författare och kulturpersonligheter – exempelvis Jan Myrdal och Manne af Klintberg – har rätt att få högst fem basbelopp (212 000 kr under 2010) av skattebetalarnas pengar per år livet ut. Inga som helst krav ställs på någon motprestation.

Regeringen har nu föreslagit att inga nya tilldelningar skall ske. De medel som frigörs då de 157 mottagarna, som tydligen varken Apollon eller Hades älskar, så småningom korsar den svarta floden skall i stället användas för stipendier under fem till tio år.

SvD:s kulturchef Stefan Eklund påpekar med rätta att det är ”ett renodlat ideologiskt förslag” som inte har någonting med ekonomiska överväganden att göra. Redaktör Eklund tycker att kommentarerna på Internet i samband med den förra artikeln om ämnet var skrämmande, eftersom de visar på att det finns människor som inte delar hans egna ideologiska perspektiv.

För oss som tycker att det inte finns någon självklarhet i att en liten grupp förment framstående konstnärer skall försörjas av det allmänna i den mån de inte förmår producera några verk som någon är beredd att betala för är det däremot ett mycket glädjande besked. Fler sådana ideologiska förslag behövs inom kulturpolitiken.

Uppdatering: Även David Högberg och Magnus Andersson skriver om detta.

(O)förmögenhet och annat mög

Skattebetalarnas förening anordnade lunchseminarium i dag 10 februari och presenterade sin rapport om hur de svenska inkomstskatterna inte förmår utjämna förmögenhetsskillnaderna i landet.

Denna icke-nyhet blev förstasidestoff på DN Debatt häromdagen, och om ironin för en sekund läggs åt sidan, kan man bara konstatera att det alls icke är orimligt. Det finns nämligen en förhärskande syn i Sverige att de höga och progressiva skatterna på inkomster omfördelar tillgångar från rikare till fattigare klasser. Nyheter som tyder på motsatsen förtjänar därför att uppmärksammas.

Det var utförlig statistik som hade utgjort rådata och utan att tråka ut den genomsnittlige bloggläsaren och utmana dennes troligen skröpliga statistiska förståelse (inget illa ment, det är bara ett känt faktum att svenska studenter rasar i all internationell kunskapsstatistik, däribland matematik) kan jag nämna de roligaste siffrorna: att 4 av 10 av de rikaste 10 procenten i Sverige tjänar mindre än genomsnittet. (Därför lönar det sig ringa att ha höga inkomstskatter för att omfördela rikedomar.) Det är alltså inte bara staten som tjänar sina pengar på andras arbete utan även nära hälften av de rikaste privatpersonerna i landet.

Om det är dålig korrelation mellan folks inkomster och deras förmögenheter, bör man rimligtvis fråga sig varför vi fortsätter att ha så höga inkomstskatter. Nu gör jobbskatteavdragen verkligen sitt för att sänka just dessa skatter men resultaten kan nog inte mätas vetenskapligt än så länge.

Ett angreppssätt är det historiska. Stefan Fölster ursäktade förvisso sina historiekunskaper men konstaterade därefter att Per Albin Hansson var den (socialdemokratiska) statsminister som övergav retorik som syftade till att utjämna förmögenheter, och i stället övergick att till att tala om att utjämna inkomstskillnader. Och därefter gjorde Fölster en kubansk liknelse. Kuba har nämligen nästan 100% skatt på inkomst och ändå råder betydande förmögenhetsskillnader i landet (och fr.a. landet). Han menade därför att om nu inte ens Fidél och kommunisterna, som är redo att ta till nästan vilket tvångsmedel som helst, förmår utjämna förmögenhetsskillnader, då är sannolikheten att de svenska mjukissocialisterna [bloggens översättning] skall lyckas både försvinnande liten. Och man vill ju uppvisa framgång.

Ett annat perspektiv som förbundssekreterare emeritus inom detta stolta studentförbund, Torsten Svenonius (numera informationschef på Skattebetalarna), framförde var att det handlar främst om statens intäkter. Eftersom förmögenhetsskatt och värnskatt ger staten ytterst lite pengar (det finns för få rika personer i detta land, tycks både studentförbundet och samtliga genom tiderna sittande regeringar mena) måste skattebasen hämtas från något annat håll. Därför ökade man kraftigt inkomstskatten för att kunna finansiera den kraftiga expansionen av den offentliga sektorn på framför allt 70-talet och framåt.

Men det finns fler förslag till orsaker. (Att de facto bevisa en kausalitet är dock omåttligt svårt – inte minst inom politiken; bloggen använder svajiga definitioner i detta avseende men i just detta fall tänkte vi nöja oss med att man konstaterar att det föreligger god korrelation samt ett temporalt förhållande som inte omöjliggör orsak-verkan-hypotesen.)

Socialkonservatism är en förklaring. Nouveaux riches kallas nedsättande personer som nyligen klättrat på den ekonomiska samhällsstegen. Dessa personer anses sakna både stil och hyfs, anser såväl den gamla överklassen som white trash-packet som sprungits ifrån. Då blir det ett självändamål att bevara rådande samhällsordning. På GP:s tid vid rodret var detta nog en plausibel förklaring. Killen beundrade trots allt den kinesiska stabiliteten.

En annan tänkbar förklaring ryms inom den politiska självgodheten. Det tycks ju så orimligt att man inte skulle påverka förmögenheter genom att beskatta och sedan omfördela de rikas arbetsinkomster. Det viktigaste är ju vad man vill göra, och då spelar resultat (eller avsaknaden därav) föga roll, annat än som argument för att ges möjligheten att göra nya saker med de bästa av intentioner och medborgarnas pengar.

Vi kan alltså inte beskatta oss fram till en annan förmögenhetsfördelning, men det är bara sant till hälften. Det är nämligen fullt möjligt att med höga skatter se till så att människor inte kan bli rika. Däri fyller ju som sagt de svenska inkomstskatterna en viktig socialkonservativ uppgift. Åtminstone kan man inte bli rik på hederligt arbete. (Någon studie som inkluderar möjligheten att målaren/revisorn både går på a-kassa och arbetar svart på heltid existerar tyvärr inte.) Så Skatteverkets (don’t shoot the messenger) budskap till alla landets studenter är således enkelt och påminner starkt om Liftarens Guide till Galaxen: Ta det lugnt. Oavsett vilken prestigefull utbildning du lyckats komma in på, eller hur mycket jobb du lägger ner på dina studier eller i din karriär, så kommer du att i livets slutskede ha en förmögenhet som inte har ett dyft med dina arbetsinsatser att göra. Från Psaltaren kommer psalmen Förgäves all vår omsorg är. I 1695 års psalmbok hette det i stället Allt arbet är ju fåfängt här. Klerikalism i 2000-talets sekulära Sverige.

Hövdingsk tankevurpa

Härom dagen kunde vi läsa på Newsmill från Zaida Catalán att skälet till att Gotlands numera före detta landshövding tvingades avgå var att hon är kvinna. Catalán konstaterar dock i samma artikel att beslutet om avgång är riktigt, så det är svårt att veta hur hon ska ha det egentligen.

Kvinna?

Nåja, samma tankevurpa gör nu även före detta landshövdingen i Kalmar län Anita Bråkenhielm på SvD Brännpunkt. Hon beklagar sig över att Samuelsson som kvinna har tvingats bort och styrker även sin tes om drabbade kvinnor med drevet mot Jämtlands tidigare landshövding Maggi Mikaelsson. Vad hon däremot ”glömmer bort” att nämna är ju t.ex. den tidigare landshövdingen Sigvard Marjasin. Eller var drevet mot honom – han frikändes ju i rätten – berättigat just för att han är man?

Värt att nämna i sammanhanget är såklart också vårens tidigare storskandal i medierna kring Wanja Lundby-Wedin. Enligt Cataláns och Bråkenhielms tes borde hon ha tvingats att avgå, precis som LOs tidigare bas Stig Malm skulle ha suttit kvar. Märkligt att verkligheten visat sig fungera annorlunda än tesen kan tyckas.

Den öppet sinnade gör antagligen bättre i att göra sig fri från dylika föreställningar om könets påverkan på avgångsfrekvensen tills dess tillförlitlig forskning kan presenteras i ämnet. För när ett exempel på att en kvinna tvingats avgå presenteras, finns för det mesta ett motexempel på en man som råkat ut för samma sak.

Istället för att snöa in sig på en persons kön så gör nog de flesta klokt i att istället fokusera på dennes agerande och uttalanden. Hade Samuelsson eller t.ex. Maria Borelius valt en annorlunda mediestrategi, kanske den beryktade pudeln, hade de säkert kunnat sitta kvar. Precis som en del överlevare kanske tvingats bort om agerandet varit annorlunda, varför inte ta Gudrun Schyman med ett otal tramp i klaveret som exempel på det.

Fria Moderata Studentförbundets pågående jämlikhetsprojekt löper på som tidigare under året och under hösten kan den intresserade förvänta sig både en rapport i ämnet, en ”kick off” samt en kampanj på temat. Allas likhet inför lagen oavsett kön är självklar och vi kämpar för dina rättigheter, när andra istället vänder kappan efter vinden i jakt på politiska poäng och röster. Vi hoppas kunna nyansera debatten kring könet och skillnaderna mellan de två, så håll utkik.