Diskriminering bakom valresultat

Det har kommit till bloggens kännedom att valresultatet är följden av en strukturell diskriminering utan dess like. Problemet berörs blott i all enkelhet i en artikel på SvD Brännpunkt från valdagen ifråga, där det konstateras att den nya vallagen utestänger över 100 000 människor från att rösta i de svenska valen till kommun, landsting, riksdag.

Men 100 000 är enligt många bedömare en konservativ siffra (i själva verket multipla siffror) och det faktiska antalet kan röra sig i storleksordningen 1 000 000 000 människor, världen över – en närmast ofattbar siffra (flera siffror) – som inte gavs möjlighet att ta del i det svenska valet. Inte bara gick de miste om möjligheten att rösta; de erhöll inte heller korrekt och objektiv information från svenska valmyndigheter inför valet. Det ligger nära till hands (Mer formellt: i närheten av punkten a (där misstanken är belägen) finns för varje infinitesimalt ε>0 en sträcka⎮x-a⎮< ε) att misstänka att det förra är en direkt konsekvens av det senare.

När statistiken bryts ned utifrån vanliga populationsparametrar framstår diskrimineringen i än grumligare dager. Genomsnittsinkomsten för den grupp som stängdes ute från vallokalerna 19 september är avsevärt lägre än för den priviligierade klass som glatt gick till valurnorna under söndagen, till synes obesvärade av sina orala silverskedar . På många håll är inkomsterna så låga att människorna svälter ihjäl och nästan två miljarder av dem lever i absolut fattigdom. För icke-ekonomiska utvärderingsparametrar är skillnaden änu större mellan de röstberättigade och de utestängda. Spädbarnsdödligheten är högre i samtliga subgrupper inom den icke-röstande kohorten. Både estimerad och historisk livslängd är lägre och skillnaden är statistiskt signifikant. Ofantligt många kvinnor och barn återfinns dessutom bland de diskriminerade. Och de är i stor utsträckning av afrikanskt och asiatisk börd. Somliga tillhör till och med fullständigt efterblivna civilisationer i djupaste Amazonas, vilka kommunicerar blott med ett självpåhittat teckenspråk och high-impact våld. Kontrasten mot de välbärgade röstberättigade innerstadsbratsen som gick man ur huse och röstade fram en borgarbrackeregering kan inte bli tydligare. Den fråga som seriösa media vägrar ställa är: hur skulle valresultatet se ut om inte diskrimineringen på förhand givit högerpartierna makten? Ingen vet. För det är vinnarna som skriver historien.

Annonser

Nej till RUT avdrag men gärna butler i tunnelbanan?

"Very good, sir."

Att socialdemokraterna tycker det var bättre förr är ingen nyhet, men att deras konservatism gått så långt att de nu vill ha butlers i tunnelbanan är minst sagt förvånande.

För några år sedan var pigavdraget ett skällsord i svensk debatt. Men tydligen är den manliga motsvarigheten mer ok. Frågan är om vi nu ser en svängning i fråga om RUT-avdraget eller om det bara gäller ”kollektivtrafiknära”-tjänster. Värt att notera är att en variant på butlertjänst redan provats för tio år sedan, då som ett privat initiativ på Uppsala station. Vid det tillfället visade det sig att en sådan tjänst inte var särskilt efterfrågad eller uppskattad.

Det är svårt att se att det skulle var mer attraktivt att få sin matkasse i handen mitt i rusningstrafik än att få den levererad till dörren från någon av de många tjänsteföretag som redan erbjuder den servicen. Detsamma gäller förslaget om smutstvätt – vem vill släpa med sig den till närmsta T-banestation? Det vore betydligt bättre om socialdemokraterna stödde de varianter där folk kan få hjälp med de tjänster som kan tänkas efterfrågas i hemmet.

Däremot förgylls en i övrigt mindre upphetsande valrörelse när ett till LO närstående parti kommer med ett förslag som är både helsjukt och dunderdumt.

Svensk Linje

Efter inspiration från Svensk Tidskrift bestämdes det för en tid sedan att Linjen skulle få en ny hemsida. Jag har nu äran att meddela att den är klar. Beskåda den digitala versionen av Svensk Linje!

Ett steg åt rätt håll

SvD rapporterar om att regeringen idag lämnar en proposition till Riksdagen angående studieavgifter.

Nu handlar det ju tyvärr inte om studieavgifter generellt utan enbart för utländska studenter från annat land än inom EU/EES-området. Men det är ändå ett visst steg på vägen och kan kanske skapa större acceptans för studieavgifter även för svenska studenter. Forsknings- och högskoleminister Tobias Krantz tar dock den politiskt korrekta tonen i sin mun och säger enligt SvD-artikeln att införandet av avgifter för utländska studenter än mer befäster de svenskas avgiftsfrihet. Som vi tidigare konstaterat håller han sig tydligen till den taktiska profilen snarare än tar långsiktigt nödvändiga beslut.

Fria Moderata Studentförbundet har länge drivit frågan om studieavgifter, exempelvis skrev vi på bloggen om saken för ett par år sedan. Studieavgifter skall, som då påpekades, ses i skenet av övriga (alternativ)kostnader för studier samt sänkta skatter på kommande års arbetsinkomster. Dessutom får man inte glömma den effekt en studieavgift kan förmodas ha på studiemoralen. Kostar det en extra slant att drälla runt på högskolan ytterligare en termin eller två så kanske gemene student (inklusive undertecknad) skärper till sig och tar sin tentor och ser till att ha sin examen på utsatt tid. En vinst både för den enskilde och samhället i stort.

Den tidigare forsknings- och högskoleministern Leijonborg talade om olika typer av förmåner för studenter som tar examen på utsatt tid; med ett avgiftssystem blir förmånerna överflödiga och den flitige premieras ändå.

Valåret har verkligen börjat

Att titta på gårdagens partiledardebatt var sannerligen ingen njutning. Retoriken var sällan särskilt underhållande och de långa visionerna lyste med sin frånvaro. Likväl är det ändå tydligt att det börjar bli valår och att politikerna är taggade på att vinna. Den annars så sega Peter Eriksson, iförd en skjorta som var knäppt till sista knappen, gick tidvis fram som en riktig ångvält.  Som vanligt bloggar såväl Johan Ingerö och Dick Erixon bra med rejäla referat.

Alliansen — bra men tråkig

Särskilt bra är Ingerös artikel om hur det numera inte är helt enkelt för vänsterblocket att bara lova skattehöjningar. Kanske börjar svenska folket tappa tron på att den offentliga sektorn verkligen kan leverera vad Lars Ohly pratar om, nämligen världens bästa välfärd.

Även om det är ganska givet att alliansen står för det klart vettigaste alternativet i svensk politik kan man ändå inte låta bli att sakna lite mera driv. När skall någon vilja försvara skattesänkningar, inte med att de ger fler jobb (vilket förvisso är sant!), utan framförallt för att de ger den enskilde medborgaren mera inflytande över sitt eget liv?

Presidiebloggen vill passa på att ta tillfället i akt och ge sina varmaste gratulationer åt den nyvalda styrelsen i Högerteknologerna och önska dem alla lycka till i det kommande verksamhetsåret.

Om gnälliga pensionärer…

och skatter skriver undertecknande idag om i Norran. Debatten som rasat kring jobbskatteavdraget och pensionerna är synnerligen förvirrad.  Bara för att man sänker skatten för en grupp innebär det inte att man höjer för den den andra gruppen. Ja, de får olika relativbeskattning, men man går inte till ICA med en relativinkomst, man går dit med sin realinkomst.  Likaså är det märkligt att betrakta pensioner som uppskjuten inkomst, när det är dagens skattebetalare som betalar pensionerna. Förhoppningsvis kommer Sveriges pensionärer i framtiden argumentera lite mera sansat för sina krav.

20 år av frihet

För 20 år sedan idag föll Berlinmuren och världen tog ett stort kliv till det bättre på frihetsskalan. Hur man ser på denna händelse skiljer sig dock mellan de olika politiska lägren.

När moderaternas nuvarande europaparlamentariker Gunnar Hökmark 1988 menade att Sverige borde stödja den baltiska frihetskampen kallade socialdemokraterna detta för ”utrikespolitiska stolligheter” och menade att Sverige inte skulle hjälpa till att ”bryta loss” Estland, Lettland och Litauen från Sovjetunionen. Var de socialdemokratiska sympatierna låg är lätt att skönja. Men eftertankens kranka blekhet har i alla fall förmått dagens socialdemokrater att i regel ta avstånd från den utövade politiken i det gamla Östeuropa, om än inte från de grundläggande idéerna i den socialistiska ideologin. Men det förringar inte det faktum att tongivande socialdemokrater som riksdagsledamot Stellan Andersson var ordförande för både vänföreningarna Förbundet Sverige-DDR och Förbundet Sverige-Sovjetunionen. Socialdemokratiska utrikesministern Sten Andersson menade att ”Estland inte är ockuperat” och Pierre Schori fyllde i med att ”Vi vill inte… bidra till någon separatism där.” Längre ut på vänsterkanten var stödet för kommunism och diktatur naturligtvis ännu starkare.

Det är lätt att i efterhand, när situationen exempelvis blir politiskt ohållbar, byta fot och ändra sin retorik. Politiker gör det för jämnan. Men det är betydligt lättare att hamna rätt redan från början om den politik man för bygger på grundläggande frihetliga och mänskliga värderingar istället för att drivas av mekanisk utopism och förtryckssvärmeri.

Fria Moderata Studentförbundet hyllade frihetsidealet och försökte bekämpa kommunismen långt innan muren föll. Visst är det trevligt att fler i efterhand insett Sovjetunionens moraliska och ekonomiska nederlag. Men efterhandskonstruktioner river inga murar. Det gör däremot klassisk liberalism.