Smärtsamt med nödvändigt

Så har då SAAB Automobile till slut bitit i gräset.  Ingen kan ha annat än sympati för de anställda som  nu inför julhelgen förlorat sina jobb. Trollhättan och många andra kommuner i Västsverige kommer onekligen att få problem med arbetslöshet och fallande skatteintäkter de närmaste åren.

Men den stora debatten den senaste tiden har varit ifall regeringen borde eller kunde, ha gjort något annorlunda för att förhindra nedläggningen. Miljöskägget Peter Eriksson, som i övrigt vill ha mindre bilism, verkar anse att nedläggningen är ett ”stort misslyckande för regeringen”. Peter Santesson-Wilson kommenterar förtjänstfullt med sedvanlig humor.

Men priset av idioti tas ändå av Aftonbladets Robert Collin som har en stor artikel med rubriken ”Så svek hon Saab”. Han inleder med att säga att Maud Olofsson inte kan  något ting om bilbranschen, utan att att vidare specificera vad som tusan som är definitionen av kunskap. Sedan följer en orgie i nationellt hyllande, allmän protektionism och fullkomlig brist på ekonomiskt resonerande.

Ekonomisk tillväxt förutsätter kreativt förstörande. Utan det hade vi fortfarande haft tjock-tv, polaroidkameror, mekaniska räknare eller för den delen plogat med oxar istället för traktorer. Ja, det kommer alltid vara jobbigt med omställningen, men det finns inga val om vi vill Ett starkt varumäkre som ingen vill köpafortsätta att ha någorlunda hög tillväxt i västvärlden.  Som professor Holm (som kan sin mikroekonomi) skriver finns det inga fördelar med att hålla liv i zombieföretag

En annan poäng är alla hobbyanalytiker (där inkluderat Maud Olofsson) som i efterhand försöker förklara exakt vad GM gjorde för fel när de hanterade SAAB.  Nationalekonomer likt undertecknade är ibland lite skeptiska mot företagsekonomer, men i grund och botten är de dem som vet hur man skall hantera dessa saker. Det är alltid lätt att i efterhand kommentera dåliga affärsbeslut, men det är bara högmod av Maud Olofsson att försöka hävda att hon vet bättre än GM hur man bäst skulle hanterat Saabs varumärke. Men i grund och botten finns det ingen som med säkerhet i förväg visste hur man bäst skulle göra.

Det är dags att låta Saab få vila i fred. Nu börjar istället kampen för att fixa nya jobb till Sverige.  De politiker som är intresserade av en sådan utveckling bör hörsamma FMSFs idéer om avskaffad arbetsrätt, regelförenklingar och sänkta skatter. Bara så kan arbetslösheten som denna konkurs resulterat i bli tillfällig istället för permanent

Annonser

Stämmorapport och LAS

I helgen höll, vilket jag förmodar att få har missat, moderaterna sin arbetsstämma och som ordförande i Fria Moderata Studentförbundet hade jag traditionsenlig yttranderätt i talarstolen. Detta utnyttjades dels för att berömma en integrationspolitik som försöker sätta folk i arbete, öka rättssäkerheten och underlätta för människor att komma till Sverige, dels för att basha LAS och ge geronterna i partistyrelsen en historisk tillbakablick på begreppet ”den svenska modellen”.

Poängen är att begreppet åsyftar systemet som Saltsjöbadsavtalet 1938 sparkade igång, där arbetsmarknadens parter kom överens om att hålla staten utanför förhandlingarna. Av en ren slump började därefter de svenska guldåren tillväxtmässigt och välfärldsmässigt, vilka slutade på 70-talet då den offentliga sektorn byggdes ut och facket gick till (S) med specialskrivna lagar som LAS och MBL. Där och då övergavs ”den svenska modellen”. Att använda begreppet till dagens juridiskt sanktionerade diskrimineringssystem är endast historierevisionism eller oförstånd.

Arbetsmarknadsministern vill låta påskina att turordningsreglerna i LAS bara påverkar hur eländet fördelas och inte den sammanlagda bördan. För det första har den gode Sven-Otto missat att LAS är mer än bara turordningsregler och inlåsningseffekter. För studenter och andra unga är det framför allt utelåsningseffekter, då vi inte ges möjlighet att ta oss in på arbetsmarknaden, på grund av bland annat arbetsgivarnas välgrundade rädsla i svårigheten att göra sig av med oss när vi väl har fått heltidsanställning och visat oss vara opassande på jobbet. Åldermannen och multiföretagaren Gustaf Douglas talade om vikten av trygga arbetare och menar människor i hans egen ålder, i ett försök att göra LAS till en fråga om ungdomar vs äldre. Det är som att argumentera för statlig diskriminering av invandrare med argumentet att de annars tar ”våra” jobb. Det känns igen, även om avsändaren brukar vara någon annan. Avtalade minimilöner, som också syftar till att hålla minoriteter som studenter, unga och invandrare utanför arbetsmarknaden kom aldrig ens upp på agendan, tyvärr.

För det andra (nu gäller det att ha koll på textuppbyggnaden) har arbetsmarknadsministern fel i det att han vägrar se några dynamiska effekter. Om företagen själva kan välja vilka som ska vara kvar vid nedskärningar skapas incitament för de arbetande att prestera och eftersom det mesta inom nationalekonomi handlar om arbetarnas marginalproduktion skulle ekonomin totalt sett vara i bättre skick om de som passar bäst på arbetsplatsen även fick vara kvar på den. Nu tycks argumentationen gå tvärtom. De mest produktiva skall möta arbetslöshet just därför. De har ju så mycket lättare att få anställning. Att för övrigt sammanslutningar av arbetare förhandlar fram avtal som säger hur uppsägningar skall göras är naturligtvis fullt tillåtet i en marknadsekonomin, med avtalsfrihet och pacta-sunt-servanda-riktlinjer. Däremot kan sådana avtal aldrig vara av staten påtvingade. Däri ligger den svenska modellens själva essens.

Stämman i övrigt var ungefär lika visionär och potent som en blind eunuck, även om intressanta motioner förekom men i regel nedröstades. Det var en välarrangerad stämma, som statsministern sade, och skämtade (!) om att uttrycket även kan avse hur väl partistyrelsen lyckas kontrollera stämmodelegaterna. Andra alliansmedlemmar ligger steget före, all förnyelse till trots… Och man hade troligtvis valt att inte fokusera på områden som berör, utan sikta på att bli slätstrukna nog att slinka igenom riksdagsvalet utan att någon lägger märke till dem.

För studentförbundets övriga räkning visades jämlikhets- och integritetskampanjerna upp genom nytryckta posters, vi delade ut ett korsord där första pris var en flaska gammeldansk (vilken passande nog vanns av en ordförande emeritus – Anders Hall, med viss hjälp från presidieledamot emeritus Johan Modin) och glömska herrar som exempelvis Sten Nordin, Ulf Adelsohn och Carl Bildt erhöll ånyo sina guldnålar. Som sig bör.

EXTRA! EXTRA! ELEVER VILL HA KUNSKAPER!!!

Chockerande uppgifter har nått presidiebloggen: Det är en myt att elever ogillar kunskap. All tidigare information på området återkallas härmed. Det stämmer inte längre att ungdomar latar sig för jämnan, lägger mer tid på mobbing än informationssökning eller smygröker 16 timmar om dagen som standardiserad inkörsport till att skjuta heroin. Vad Sokrates eventuellt sade saknar fog:

”Våra dagars ungdom älskar lyx. Den uppträder ohövligt, föraktar auktoriteter, har ingen respekt för äldre människor och pratar när den borde arbeta. De unga reser sig inte längre upp när äldre personer kommer in i ett rum. De säger emot sina föräldrar, skryter på bjudningar, glufsar i sig efterrätten vid matbordet, lägger benen i kors och tyranniserar sina lärare.”

Detta förstör naturligtvis även för politiken. För om det inte är ungjävlarna det är fel på, vad förklarar då de svenska elevernas kunskapstapp i internationella jämförelser? Och kommer nästkommande års prognosticerade 35% ungdomsarbetslöshet inte att bero på de den adolescenta lättjan? Är det de offentliga institutionerna som brister? Kan det verkligen vara så? Men hur kan det vara så? Med myrdalskt Folkhem och allt?

Vi har försökt att nå varenda vuxen f*ing politruk som finns för en kommentar, utan resultat.

Har vi sett det förut?

På SvD:s webplats kan man nu läsa om att den rödgröna alliansen ger sig ut på tågturne.

Retoriken känns igen: Satsa hit, satsa dit. Men vems pengar är det man satsar? Jo just det, dina och mina.

Den med gott minne och en känsla för att tänka i längre banor blir dock på ganska gott humör av nyheten. För ni minns väl för några år sedan när den borgerliga alliansen gav sig ut på tågturné?

Alliansbygget och den efterföljande valsergern har efter hand lett till både LAS-kramande och förslag om obligatorisk A-kassa. Vågar vi alltså hoppas att bygget av den rödgröna alliansen, med obligatorisk tågturné, leder till ställningstaganden för avskaffande av LAS och sänkta skatter kanske?

Uppdatering: Nu har även DN sett likheterna.

Byggnads, makten och ansvaret

Svenska Byggnadsarbetareförbundets ordförande Hans Tilly skriver i dag en replikCFR-juristerna Gunnar Strömmers och Clarence Crafoords debattartikel i gårdagens SvD. Artikeln handlade om Byggnads’ ansvar för att den lilla byggfirman HGS Linköping gått i konkurs efter en blockad som syftade till att framtvinga ett kollektivavtal, samt att ägaren Henrik Gustavsson nu begär skadestånd för den skada stridsåtgärderna vållat. Bakgrunden beskrivs mer utförligt i AD 2006 nr 94.

Tilly inleder sin artikel med att försöka misstänkliggöra artikelförfattarna och (felaktigt) hävda att CFR har fått 300 miljoner kronor av Svenskt Näringsliv, sannolikt på grund av en medveten förväxling av Stiftelsen Centrum för rättvisa och Stiftelsen Fritt Näringsliv, för att sedan anklaga Svenskt Näringsliv för att försöka angripa den svenska modellen. Genom påståendet att SN ”till vilket pris som helst” försöker ”få igenom sin nyliberala politik” genom juridiken när man misslyckats i den allmänna debatten sätter Tilly fingret på något intressant, nämligen konflikten mellan rollerna som part på arbetsmarknaden och politisk intresseorganisation. Det är annars något vi känner igen från en annan sfär. Någon borde uppmana Tilly att sluta kasta plommon i orangeriet.

Kuskovo

Ordförande Tilly beskriver också den svenska modellen med kollektivavtal som en framgångssaga, trots att lagregleringen har ökat något våldsamt sedan Saltsjöbadsavtalet. När fackpamparna i Byggnads och de andra LO-förbunden i slutet av 1960-talet inte längre tyckte att den svenska modellen passade deras syften beställde man i stället speciallagstiftning för att ge mer makt åt facken. Ivrigt påhejade av folkpartiet levererade socialdemokraterna snart anställningsskyddslagen (LAS) och medbestämmandelagen (MBL) och så småningom löntagarfonderna, som till och med det ansvariga (socialdemokratiska) statsrådet Feldt ansåg var ”ett jävla skit”. Om Tilly verkligen vurmar för den svenska modellen så bör han också verka för ett avskaffande av LAS och MBL.

Låt oss återvända till den aktuella blockaden. Dess syfte var att tvinga HGS att antingen ansluta sig till Sveriges Byggindustrier, vilket skulle ha bundit HGS till SB:s tidigare tecknade kollektivavtal, eller också teckna ett så kallat hängavtal, vilket skulle ha medfört högre kostnader för HGS än ett medlemskap i SB. I båda fallen skulle HBS ha behövt betala ”granskningsavgifter” till Byggnads för att bekosta förbundets granskning av de anställdas löner, och i praktiken även förbundets politiska verksamhet. Ingen av HGS’ anställda var medlem i facket.

Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna uttalade i det så kallade Evaldssonmålet, som avgjordes 2007, att granskningsavgifter för icke fackanslutna är en otillåten kränkning av äganderätten så länge Byggnads inte kan visa att avgifterna endast används för lönegranskning, vilket förbundet ännu inte har lyckats med. Domstolen uttalade även att eftersom svenska staten i praktiken har delegerat en stor del av arbetsmarknadsregleringen till privata organisationer så måste staten också se till att de hålls ansvariga för sitt agerande.

Sedan april 2007 är systemet med granskningsavgifter borttaget från Byggnadsarbetareförbundets kollektivavtal, men slutsatsen av den här historien måste ändå vara att kollektivavtalen och bestämmelserna om fredsplikt i MBL är otillräckliga som begränsning av möjligheterna till stridsåtgärder utan skadeståndsansvar. Också fackföreningar måste kunna avkrävas ansvar när de uppsåtligen skadar andra.

Uppdatering: Replik på repliken, kommentarer bland annat här och här.