Ny regering – nytt vadå?

Trots Alliansens sorgliga och mycket olämpliga förlust av den egna majoriteten har vi nu fyra nya år att se fram emot med en regering Reinfeldt. Som studentförbundare, som konservativ, som liberal; hade man givetvis kunnat hoppas på mer vision inom svensk borglighet, att en rejäl dos vitalitet skulle kunna injiceras i debatten och även ha väglett valet, men nu befinner vi oss där vi är!

Den utbildningspolitiska kommandobryggan har förändrats något efter valet. Vi rodret fortfarande utbildningsminister Björklund samt nu även med tillskottet Sabuni som biträdande honom. Vad denna förändring på Utbildningsdepartementet kommer innebära i praktiken skall bli intressant att se. Högskole- och forskningsministerportföljen har nu överlämnats till Björklund vilket för första gången koncentrerar allt utbildningspolitiskt ansvar hos honom personligen. Om detta skall ta sitt uttryck i en mer björklundiansk reformanda även i universitetsvärlden återstår dock att se.

De knappast speciellt revolutionerande löften kring högre utbildning som presenterades i Alliansens Valmanifest är av två typer: de oöverskådligt stora och de nonexistent små. Man verkar uppenbart inte villa få korten synade i de mer relevanta frågorna. Först lovar man i mycket generella termer en svensk utbildning i världsklass – med udden riktad mot vadå? Sedan frågor så små att man knappast kan se någon anledning till varför de inte skulle genomföras omgående: Studielånen höjs med 500 kronor i månaden och mer pengar tilldelas elev-/studenthälsan. Mer perifera ämnen som Björklunds slöjutspel verkar inte heller ha varit mer allvarligt menat än ett försök göra en uppföljare på Folkpartiets gamla opinionsrusning under ”språktest för invandrare”-kampanjen.

Det material som ännu hunnit lämna regeringen Reinfeldt II:s utbildningsdepartement visar inte heller vägen i någon reformriktning. Faktum är att inga pressmeddelanden som berör några proaktiva åtgärder i högskolefrågor ännu har kommit. Istället meddelas det om lärarlegitimationer och flexibla skolstarter. Den första reformen som trots sin något formalistiska inramning (borde man inte tala mer om vad lärarna legitimeras för än att de gör det?) kan kanske vara ett steg på vägen i Björklunds försök att höja läraryrkets status. Den andra är säkerligen ett rimligt steg om man vill anpassa skolan efter barnen och inte tvärtom.

Vad som komma skall inom högskolepolitiken höljs till stor del alltså fortfarande i dunkel. Vad som kommer hända under vår nye högskoleminister likaså. Mycket mer kan inte sägas än att nu när grund- samt gymnasieskolan administreras av samma person som universiteten måste ministerns vokabulär helt klart uppdateras. Att kategoriskt kalla den obligatoriska skolan för flummig blir helt inte möjligt längre när han nu har den svenska högre utbildningen på sitt skrivbord.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: