SD vs rationalitet

I korthet finns det tre viktiga argument för varför Sverigedemokraterna har ”fel”. Problemet är bara alla dessa argument endast kan föras av liberaler. Häri ligger troligtvis en stor del av anledningen till att de traditionella partierna har haft svårt att ställa SD mot väggen.

Lasse Ohly har varit tydlig med att hävda att SD är ett populistiskt högerparti och dessutom lägger han skulden på alliansregeringens politik. Vilket i sig är mer populistiskt än hela SD:s partiprogram. Men det finns ett annat rationellt skäl bakom hans agerande, nämligen att försöka dölja likheterna mellan hans egna partiprogram och nazistsympatisörernas.

Först ska det bara sägas några få argument till SD:s försvar. Eller, rättare sagt, till försvar för deras argumentation om diskriminering i media. Ur objektiv synvinkel är det uppenbart att SD utsätts för oerhört många direkt vinklade frågor från journalister. Problemet med detta är dels att det sänker trovärdigheten för journalistiken, dels att SD framgångsrikt kan fortsätta odla sin offerroll. Det anti-intellektuella försvaret mot SD är således en del av deras framgångssaga. Men anledningen till att SD, bortom alla subjektiva journalisters tafatta argument, har ”fel” i sina hjärtefrågor är deras förkärlek för i) kollektivism, ii) distributiv rättvisa och iii) second best-lösningar. Vi tar dem i tur och ordning.

Kollektivism
Det är numera ganska ovanligt att förkortningen nazist utläses i sin helhet. Annat var det på Hitlers tid då nationalsocialismen var tydlig med sin vänsterinriktade retorik. Att katalogisera människor utifrån arbiträra grupptillhörigheter är en paradgren inom både den nationella och internationella socialismen. Förvisso fokuserade de ursprungliga nazisterna främst på etnicitet och sexuell läggning medan mer klassiska socialister hellre talar om klasstillhörighet. Inget av detta är ju för övrigt något som man kan påverka, vilket gör grupperingen än mer genant ur skuldsynvinkel. Gemensamt för rörelserna är i alla fall kollektivismen, idén att det inte är individer som är samhällets minsta beståndsdelar utan olika grupper, indelade av staten och partiföreträdare. Och att dessa gruppers interna variation är obefintlig medan skillnaden mellan grupperna är högst påtaglig och i sig argument för statliga övergrepp. Liberalismen bygger i stället på idén om den okränkbara individen, som förvisso kan söka sig till olika grupper (här finns en viktig åtskillnad mot den atomistiska socialliberalismen som i kulturradikal anda försöker slå sönder alla existerande gemenskaper för att staten ska vara den enda ”gemenskapen”) men där inga politiska ingrepp kan tillåtas för att utjämna skillnader mellan grupper. Individens rättigheter står över eventuella ojämlikheter grupper emellan. Sverigedemokraterna delar in det svenska folket i invandrare (gärna med tillägget ”från avlägsna länder”) vs infödda. Och vill utifrån denna kollektivistiska indelning ha olika regler och lagar. Ett viktigt skäl till varför många inom Fria Moderata Studentförbundet är för fri invandring är ju just för att det inte finns någon rätt för staten att utestänga människor blott med hänvisning till att de inte är svenska medborgare.

Distributiv rättvisa
Den främsta anledningen till att de svenska etablerade partierna haft så svårt för att rationellt argumentera mot SD står tyvärr att finna i att bägge grupperna i stor utsträckning anammar det distributiva rättvisebegreppet. I korthet innebär det att om A har 100 kr och B har 0 kr är det rättvist att omfördela (med statens hjälp) resurserna från A till B. Vänsterpartiet och socialdemokraterna har tydligast retorik i detta avseende. Politiken som förs även från alliansen är dock i stor utsträckning densamma. Det är inte möjligt att ha världens högsta skatter om man inte förespråkar distributiv rättvisa. Det är just detta som motiverar det skyhöga skatteuttaget. (Sverige är i sanning unikt. Få europeiska kommunistiska partier förespråkar lika höga skattenivåer som våra borgerliga partier. Samtidigt ska det sägas att det numera går i rätt riktning.)
Alternativet är att argumentera för att det är rättvist att A behåller sina pengar (såvida hon inte självmant önskar ge dem till B) med motiveringen att A antingen själv har skapat denna rikedom eller genom frivilliga transaktioner (där således inga rättigheter har kränkts) har tillförskansat sig dem. När staten tar A:s pengar för att ge dem till B så utför staten de facto en handling som det är förbjudet för varje enskild individ i samhället att utföra. Om A har rätt till pengarna, rör det sig om ”stöld”. (Eftersom staten sätter spelreglerna är det faktiskt ganska vanligt att handlingar som är olagliga om de utförs av privatpersoner anses rättfärdiga i statliga fall. Det var således inte ocker när Stockholms vägtullar hade skyhöga förseningsavgifter och alldeles för korta fakturatider.)
Det finns en väldigt stor och för samhället viktig skillnad mellan de två rättvisebegreppen. Det råder nämligen ingen (nämnvärd) tillväxt i fallet med distributiv rättvisa. Om den hade införts för 10 000 år sedan skulle jag således rimligtvis inte kunna sitta och skriva denna text utan vara fullt upptagen med att leta ätbara rötter och jaga mammut. Nozick visar i sin argumentation mot den distributiva rättvisan att den inte förmår förklara hur rikedomar uppstår, och eftersom den procedur med vilken en rikedom uppstår är väsentligt för att avgöra både vad som är rättvist (enligt Nozicks synvinkel) och för rikedomens själva existens kan inte distributiv rättvisa anses vara rimlig.
Sverigedemokraternas valfilm om en pensionär med rollator som tävlar med burkaklädda kvinnor i jakten på de statliga pengapåsarna är ett av de mest öppet flagranta försöken att ställa två grupper mot varandra, under accepterandet av den distributiva rättvisan. En stor fördel med icke-distributiv rättvisa är just att den inte ställer grupper eller individer mot varandra utan banar väg för tillväxt så att alla kan få mer. Men socialismen (åtminstone i svensk tappning) utgår från att tillväxt är en chimär. Så fort någon blir rikare blir således någon annan fattigare. Pensionärer eller invandrare – you choose. SD:s argumentation är identisk med vänstern, även om den senare ställer rika mot fattiga eller arbetande mot bidragstagare.
Hur skulle då pensionärers respektive invandrares pengapåsar se ut om staten inte tillhandahöll dem? Well, i pensionärfallet är det uppenbart för varje medlem av min generation att pension är något man får skrapa ihop till själv under sitt arbetsliv. Eller för den delen ha ett starkt socialt nätverk (exempelvis en familj) som tar hand om en på ålderns höst. I själva verket är pensionsåldern satt så att den (när den fastställdes) var i stort sett identisk förväntad livslängd. Idén att man när man blir gammal ”har rätt” till utlandsresor och tid för kontemplation och förströelse är således ny, och inte ens avsedd. Det är bara följden av den förbättrade medellivslängden. För invandrare blir svaret detsamma, även om det finns en tydlig skillnad. Invandrare kostar inte per definition samhället pengar. Detta leder in oss på det tredje argumentet.

Second best-lösningar
Alla förslag som inte siktar på att direkt lösa problemet ifråga kan benämnas second best-lösningar (i själva verket finns inom den institutionella teorin även tertiära lösningar men det ligger utanför detta blogginläggs ”scope”). De kan således förbättra det faktiska utfallet men i så fall alltid med sidoeffekter, som kan vara oönskade i olika grad. I detta fall är SD:s second best-lösning behäftad med några av de mest oönskade effekter som kan råda inom politiken. För om det är så att den (aritmetiskt) genomsnittliga invandraren kostar mer för samhället än vad hon bidrar med (ett påstående vars riktighet jag ställer mig osäker till) är frågan om det beror på hennes etnicitet eller om det finns några andra omständigheter som förklarar utfallet. Här är det relativt enkelt att kontrastera exempelvis Sverige med länder som har betydligt bättre fungerande integration. I historisk bemärkelse är det uppenbart att det land som i kanske störst utsträckning av alla har byggt på invandring, USA, också är världens rikaste land och hela världsekonomins motor. I modern tid brukar Kanada framhållas som ett land med välfungerande integration, men exempelvis har Nima Sanandaji visat hur somaliska invandrare i USA har en genomsnittsinkomst som överstiger genomsnittsamerikanens. Arabiska invandrare är också rikare än snittet. Så även människor ”från avlägsna länder” bidrar positivt till samhällsekonomin. Varför råder inte samma (återigen, givet att SD:s faktapåstående är korrekt) situation i Sverige? Det ligger oerhört nära till hands att misstänka att det svenska bidragssystemet och alla de skydd för befintliga arbetstagare som finns i Sverige både gör det lättare att fastna i en improduktiv bidragsfälla och svårare att ta sig in på arbetsmarknaden. Gemensamt för länder med välfungerande integration är just en välfungerande och liberal arbetsmarknad. Det innebär att i stället för att begränsa invandringen borde Sverige förändra arbetsmarknadens regler och bidragssystemen. Men detta vill inte SD. Tvärtom, tycks det. SD har sitt väljarstöd just bland människor som känner sig utsatta och för vilka den artificiella (och falska) tryggheten i den svenska arbetsmarknaden och de generösa och närmast promiskuösa bidragssystemen ter sig oerhört lockande. Man väljer således hellre att slänga ut människor som kan bidra till vår gemensamma välfärd i stället för att ändra de institutioner som finns i samhället så att de blir mer incitamentkompatibla. En second best-lösning är född.

Slutsats
Vi måste göra upp med ett flertal rester från den socialistiska svenska staten och ingen tidpunkt tycks rimligare än nu då populismen fått fäste i riksdagen och det stora socialistpartiets ensidiga dominans är (för evigt?) bruten. Det gäller både att framhäva den rättviseaspekt som ligger i att människor själva får dra nytta av deras arbetes frukter och ett erkännande att den svenska integrationspolitiken har misslyckats. Och framför allt, att den misslyckade integrationspolitiken är en följd av en misslyckad arbetsmarknadspolitik. Så länge de som redan är etablerade skyddas från konkurrens från unga, arbetslösa och invandrare kommer vi aktivt att förse SD med främlingsfientliga argument. Jobbskatteavdragen är tacksamma. Men de förändrar inte förutsättningarna för alla oss som vill in på arbetsmarknaden.

Annonser

Ett svar to “SD vs rationalitet”

  1. Nima Sanandaji Says:

    Hej,

    Jag skriver inte att Somaliska invandrare har en högre inkomst än amerikaner i snitt. Så är det förstås inte heller. Somaliska invandrare har låg inkomst i alla västländer jag tittat på.

    Det är iranska, turkiska och libanesiska invandrare som i USA tjänar över snittet, medan de i Sverige i stor utsträckning fastnat i bidragsberoende och följdaktigen har lägre inkomst än snittet.

    mvh

    Nima


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: