Oppositionen tycks leva i en lugnare värld än resten av oss.

SvD skriver idag att de röd-gröna enats om att, vid en eventuell valvinst, kräva att USA drar tillbaka samtliga sina i utlandet stationerade trupper. Även de stationerade i länder som inte bara accepterar utan uttryckligen önskar Amerikansk närvaro. Även de i Afghanistan stationerade trupper som Svenska soldater är fullständigt beroende av, för sitt uppdrag och sin egen säkerhet.

Socialdemokraternas utrikespolitiska talman Urban Ahlin säger att ”det är svårt att kräva att militärbaser läggs ned när länderna själva starkt vill ha dem kvar.” Själv skulle jag nog säga omöjligt, så vidare de rödgröna inte har tillgång till betydligt starkare vapenmakt än vi hittills anat. För att inte tala om direkt olämpligt. Hur fria, demokratiska och självständiga nationer väljer att ordna sitt försvar eller sköta sina internationella relationer har vi inte med att göra, med mindre än att de hotar vår egen säkerhet. Och att USA skulle utgöra ett hot mot Sverige på något annat än möjligen ett högst teoretiskt kulturimperialistiskt plan kan väl knappast ens den mest konspiratoriskt lagda anti-amerikan hävda.

Än mer tragikomiskt framstår beslutet i skuggan av de senaste dagarnas hårdnande tongångar mellan Seoul och Pyongyang, som tydligt understryker hur instabil situationen i Sydostasien faktiskt är. Nordkoreas styrs alltjämt av en galen diktator. Kina av ett odemokratisk regim med föga respekt för mänskliga rättigheter. Båda länder har tillgång till kärnvapen. Japan valde efter andra världskriget helt bort nationell militär och även om det beslutet så smått börjas luckras upp så har man fortfarande principen att trupperna inte får bruka våld annat i en direkt självförsvarssituation. Det kan man naturligtvis tycka vad man vill om men det leder till ur säkerhetsperspektiv tämligen värdelösa militära styrkor och gör landet, frivilligt och medvetet, helt och hållet beroende av USA för sitt försvar och för att upprätthålla regionens alltjämt känsliga maktbalans. Sydkorea har i och för sig näst högst andel militärer per capita i värden, efter Nordkorea, men tycks ändå trivas rätt bra med den Amerikanska truppnärvaron. I Sydkorea är över 25000 amerikanska soldater stationerade, i Japan 33000, sammanlagt alltså en siffra som motsvarar hela Sveriges militär. Ett tillbakadragande skulle få oöversiktliga konsekvenser, militärt, geopolitiskt, humanitärt och, inte minst, ekonomiskt.

Anmärkningsvärt, men knappast oväntat, är  att man inte ställer samma krav på Ryssland som USA, med hänvisning till att USA har flest baser. Helt sant, USA utgör ensamma över hälften av världens utlandsstationerade militärmakt, men samtliga Amerikanska baser existerar antingen med värdlandets uttalade tillåtelse eller mandat från säkerhetsrådet. Rysslands baser i Georgien strider mot såväl landets vilja som folkrätten och stationeringarna i till exempel Moldavien och Tadzjikistan är kontroversiella, för att uttrycka sig försiktigt. Inte heller Storbritannien eller Frankrike omfattas av kravet trots att dom efter USA och FN kommer trea och fyra över antal utlandsstationerade soldater.

”För regeringen är det centralt att utveckla den transatlantiska länken och Sveriges samarbete med Förenta staterna” hette det från socialdemokratiskt håll 2006, fyra år senare är tonen uppenbart annorlunda. Och skälen framstår pinsamt uppenbara. Det är samma gamla slagord i ny förpackning och handlar om USA ut ur resten av världen, oavsett konsekvenserna, med samma avsändare då som nu. Att man med ett sådant krav spelar ut den roll Sverige skulle kunna spela i det internationella samfundet och gör oss till allmänt åtlöje utan att åstadkomma någon som helst skillnad (hand upp alla som tror att Obama skulle hörsamma uppmaningen) är pinsamt nog. Vad som slutligen får skrattet att stocka sig i halsen är att det utmålade regeringsalternativet inte förmå se, eller inte bryr sig om, vilka följder deras politik skulle få i praktiken. Om det är gränslös naivitet eller synnerligen kallhamrad cynism som ligger bakom är svårt att säga, men det kan egentligen kvitta. Båda delarna är lika olämpligt redan i opposition och direkt farligt i regeringsställning. Ytterst visar det, återigen, att sossarna har förlorat greppet över det rödgröna experimentet, och att ett extremistparti som under våren upprepade gånger varit nere och snurrat runt fyraprocentsspärren kan få igenom de mest huvudlösa krav i centrala frågor om det är vad som krävs för att hålla ihop oppositionen fram till valdagen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: