(O)förmögenhet och annat mög

Skattebetalarnas förening anordnade lunchseminarium i dag 10 februari och presenterade sin rapport om hur de svenska inkomstskatterna inte förmår utjämna förmögenhetsskillnaderna i landet.

Denna icke-nyhet blev förstasidestoff på DN Debatt häromdagen, och om ironin för en sekund läggs åt sidan, kan man bara konstatera att det alls icke är orimligt. Det finns nämligen en förhärskande syn i Sverige att de höga och progressiva skatterna på inkomster omfördelar tillgångar från rikare till fattigare klasser. Nyheter som tyder på motsatsen förtjänar därför att uppmärksammas.

Det var utförlig statistik som hade utgjort rådata och utan att tråka ut den genomsnittlige bloggläsaren och utmana dennes troligen skröpliga statistiska förståelse (inget illa ment, det är bara ett känt faktum att svenska studenter rasar i all internationell kunskapsstatistik, däribland matematik) kan jag nämna de roligaste siffrorna: att 4 av 10 av de rikaste 10 procenten i Sverige tjänar mindre än genomsnittet. (Därför lönar det sig ringa att ha höga inkomstskatter för att omfördela rikedomar.) Det är alltså inte bara staten som tjänar sina pengar på andras arbete utan även nära hälften av de rikaste privatpersonerna i landet.

Om det är dålig korrelation mellan folks inkomster och deras förmögenheter, bör man rimligtvis fråga sig varför vi fortsätter att ha så höga inkomstskatter. Nu gör jobbskatteavdragen verkligen sitt för att sänka just dessa skatter men resultaten kan nog inte mätas vetenskapligt än så länge.

Ett angreppssätt är det historiska. Stefan Fölster ursäktade förvisso sina historiekunskaper men konstaterade därefter att Per Albin Hansson var den (socialdemokratiska) statsminister som övergav retorik som syftade till att utjämna förmögenheter, och i stället övergick att till att tala om att utjämna inkomstskillnader. Och därefter gjorde Fölster en kubansk liknelse. Kuba har nämligen nästan 100% skatt på inkomst och ändå råder betydande förmögenhetsskillnader i landet (och fr.a. landet). Han menade därför att om nu inte ens Fidél och kommunisterna, som är redo att ta till nästan vilket tvångsmedel som helst, förmår utjämna förmögenhetsskillnader, då är sannolikheten att de svenska mjukissocialisterna [bloggens översättning] skall lyckas både försvinnande liten. Och man vill ju uppvisa framgång.

Ett annat perspektiv som förbundssekreterare emeritus inom detta stolta studentförbund, Torsten Svenonius (numera informationschef på Skattebetalarna), framförde var att det handlar främst om statens intäkter. Eftersom förmögenhetsskatt och värnskatt ger staten ytterst lite pengar (det finns för få rika personer i detta land, tycks både studentförbundet och samtliga genom tiderna sittande regeringar mena) måste skattebasen hämtas från något annat håll. Därför ökade man kraftigt inkomstskatten för att kunna finansiera den kraftiga expansionen av den offentliga sektorn på framför allt 70-talet och framåt.

Men det finns fler förslag till orsaker. (Att de facto bevisa en kausalitet är dock omåttligt svårt – inte minst inom politiken; bloggen använder svajiga definitioner i detta avseende men i just detta fall tänkte vi nöja oss med att man konstaterar att det föreligger god korrelation samt ett temporalt förhållande som inte omöjliggör orsak-verkan-hypotesen.)

Socialkonservatism är en förklaring. Nouveaux riches kallas nedsättande personer som nyligen klättrat på den ekonomiska samhällsstegen. Dessa personer anses sakna både stil och hyfs, anser såväl den gamla överklassen som white trash-packet som sprungits ifrån. Då blir det ett självändamål att bevara rådande samhällsordning. På GP:s tid vid rodret var detta nog en plausibel förklaring. Killen beundrade trots allt den kinesiska stabiliteten.

En annan tänkbar förklaring ryms inom den politiska självgodheten. Det tycks ju så orimligt att man inte skulle påverka förmögenheter genom att beskatta och sedan omfördela de rikas arbetsinkomster. Det viktigaste är ju vad man vill göra, och då spelar resultat (eller avsaknaden därav) föga roll, annat än som argument för att ges möjligheten att göra nya saker med de bästa av intentioner och medborgarnas pengar.

Vi kan alltså inte beskatta oss fram till en annan förmögenhetsfördelning, men det är bara sant till hälften. Det är nämligen fullt möjligt att med höga skatter se till så att människor inte kan bli rika. Däri fyller ju som sagt de svenska inkomstskatterna en viktig socialkonservativ uppgift. Åtminstone kan man inte bli rik på hederligt arbete. (Någon studie som inkluderar möjligheten att målaren/revisorn både går på a-kassa och arbetar svart på heltid existerar tyvärr inte.) Så Skatteverkets (don’t shoot the messenger) budskap till alla landets studenter är således enkelt och påminner starkt om Liftarens Guide till Galaxen: Ta det lugnt. Oavsett vilken prestigefull utbildning du lyckats komma in på, eller hur mycket jobb du lägger ner på dina studier eller i din karriär, så kommer du att i livets slutskede ha en förmögenhet som inte har ett dyft med dina arbetsinsatser att göra. Från Psaltaren kommer psalmen Förgäves all vår omsorg är. I 1695 års psalmbok hette det i stället Allt arbet är ju fåfängt här. Klerikalism i 2000-talets sekulära Sverige.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: