Konsten att komma fram till vad vi ska komma fram till

Det pågår för tillfället en debatt gällande hur styrd landets forskning skall vara. Lars Leijonborg outade regeringens avsikt att införa ett tjog strategiska forskningsmål och blev då anklagad för detaljstyrning och krasshet av Lars Calmfors m.fl. Dessa vill istället att mer forskning ska vara forskarinitierad än tidigare.

En storm i ett vattenglas gällande en för liberaler hypotetisk problemsituation. Den grundbult som Simson bör rucka på för att den universitetsbyggnaden skall rasera är den enkla äganderättsfrågan. Så länge den svenska akademien är en lekplats för socionomer och andra politiker och statsmannabyråkrater är detaljstyrning garanterad. De forskare som vänder sig emot leijonborgsk klåfingrighet borde rikta sin uppmärksamhet mot själva driftformen. Tvärt emot vad svenskar i gemen tror vore nämligen en privatisering av universitetsväsendet ett stort steg mot att skapa stimulerande forskningsmiljöer. De svenskar som undersöker saken vetenskapligt och grundligt är de som väljer nobelpristagarna och Harvard University ligger än så länge före Mälardalens högskola.

I grunden är de välmenande folkpartistiska detaljstyrningsförslagen ett sisyfosarbete. Att komma fram till vad vi ska komma fram till låter sig inte göras så enkelt. I så fall hade resurstillskjutandet inte behövs över huvud taget. Detta är den springande punkten i en marknadsekonomi såväl som i kvaliciferad forskning. Tryggheten gällande framtida framgångar ökar inte av att man försöker eliminera osäkerhetsmomentet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: