Hur många Sverige i Stanford, Flodis?

I senaste numret av NyTeknik skriver universitetskansler Anders Flodström (Flodis) på debattplats om behovet av en samlad strategi för den högre utbildningen och forskningen i Sverige.

Flodström menar att Sverige skulle kunna tjäna på att rikta uppmärksamheten mot väst, mot Stanford närmare bestämt:

” När Stanford fördelar nära trettio nya miljarder, från donationer, till forskning och högre utbildning sker det mot en tydlig strategisk plan för vad som är viktigt för Stanford. Alltifrån nödvändig ny infrastruktur, både fysisk, akademisk och intellektuell, prioriterade områden samt vilken forskning som är angelägnast inom dessa områden. De strategiska planerna och målen är vägledande för givarna, för ledningen, för forskarna och lärarna och för hur resurserna skall fördelas när vetenskapliga och strategiska överväganden görs.

Den kommande forskningspropositionen bör innehålla motsvarande vägledning för Sverige.”

Flodströms subtila anärkning om det goda i att universitet hanterar en egen ekonomi baserad på donationer har definitivt sin charm. Likaså har artikeln i sin helhet en viktig poäng i att vem som slutligen ha den avgörande rösten i frågan om utbildnings- och forksningsstrategier starkt kommer påverka utfallet för hela Sveriges akademiska klimat.

Flodström snubblar dock på mållinjen när han jämför Sverige med Stanford. Implicit antyder jämförelsen ett relativt ojämnt konkurrensförhållande, men mer explicit missar den även hela poängen med Stanfords strategi. Stanfords strategi är stanfords, och inte varken Kaliforniens eller USA:s. Om Sverige vill profilera sig akademiskt bör vi tillåta en större frihet inom såväl utbildning som forskning.

De amerikanska universiteten har incitament att profilera sig gentemot varandra, och tävla med varandra, för att få de bästa studenterna, de bästa doktoranderna och de mest framstående forskarna. Om alla aktörer ska följa samma plan och lyda samma styrning går såväl incitament som diversifiering förlorade.

Vidare bör man fråga sig vad målet med just forskning är. Om målet är deterministiskt och känt skulle man kunna argumentera för styrning (det är åtminstone teoretiskt möjligt, även om det är minst lika möjligt att argumentera emot) men om målet är okänt (exempelvis att komma fram till nya vetenskapliga upptäckter och fakta) blir frågan om styrning genast väldigt svår att försvara. Styrning i riktning mot vad?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: