Kulturell libertarianism

Vad är det som gör att människor blir libertarianer? Inte är det karriärsmöjligheterna i alla fall, vi man lyckas i den svenska modellen är det bäst att älska den svenska modellen och ta avstånd från tidigare, avikande, åsikter.

Den svenska libertarianismen och anglo-saxiska konservatismen kan tyckas lysa med sin frånvaro när samtliga svenska riksdagspartier hyllar den svenska asociala modellen. Men finns det då inte svenskar som ogillar övervakningsstaten, förmynderiet och allt annat?

Förrutom FMSF, borgerliga ungdomsförbund och vissa tankesmedjor finns det en stor grupp människor i Sverige som visserligen kanske inte kallar sig själva för nyliberala, men som i ord och handling demonstrerar just varför vi behöver frihet. Synth, Goth och Hårdrock är musikstilar som attraherar människor som har valt en udda väg i mellanmjölkens land.

Liberal hjälte?

Det är ingen slump att många libertarianer är förtjust i ovan nämnda musikstilar, inte heller att det finns en stor fascination över science-fiction eller rollspel. Individualister som har valt andra intressen än de gängse och som ibland tvingas betala ett högt pris för detta. Detta skapar en skepsis emot majoritetens tyranni och en benhård tro på att var och en av oss har rätt att leva vårat eget liv och, givet att vi inte skadar andra, det är inget som någon annan har med att göra.

Det är förvisso spekulation, men en trolig anledning till att ovanstående grupper inte omedelbart identifierar sig som libertarianer är att denna rörelsen allt för länge endast förespråkats av äldre nationalekonomer med endast teknokratiska argument. För mycket lafferkurva och för lite rätten att få dricka sitt öl, äta sina chips, eller bära svart läder en het sommardag.

Rätten till sitt eget liv innefattar både rätten till en egen subkultur och rätten att förfoga över sina egna pengar. En modern svensk libertariansk rörelse måste inse detta och kanske i högre grad ha Rogue snarare än Friedman som affischnamn.

För ingen har sagt det mera konsist än The Crüxshadows: Leave me alone!


Annonser
Publicerat i Kultur. 2 Comments »

2 svar to “Kulturell libertarianism”

  1. Adam Cwejman Says:

    Huvudfrågan tror jag är: Varför har libertarianism och klassisk liberalism så lite öppet stöd i grupper som ofta uttrycker åsikter och har en hållning som sammanfaller med ovan nämnda (och lite löst avgränsade) ”ideologier”.

    Det första problemet man möter kan definieras med hjälp av marxisten Gramsci: Hegemoni. Vänstern besitter en hegemoni över kulturen. Vänstern har patent på uttryck, symbolik inom musiken/kulturen som berör politiska ämnen. Alternativet är de kopplade till gammalborgerlig kultur.

    Den enda politiska dikotomin inom kulturen verkar alltså vara mellan rebellisk/politisk kultur borgerlig konservatism. Rebellen/Outsidern är på grund av bristande alternativen per automatik hänsvisad till vänstern.

    Band och artister kan kalla sig vänster lite slentrianmässigt fast de i själva verket förespråkar rent anarkistiska eller libertarianska positioner och värderingar.

    Problemet är att det inte existerar några kända föregångare som tidigare identifierat sig som libertarianer, just därför blir det som du säger – att associationer främst går till äldre nationalekonomer och eventuellt till någon märklig och perifer politiker i USA.

    Konsekvensen är att libertarianism och klassisk liberalism i ett litet land som Sverige främst associeras kulturellt med gammal borgerlighet. Även om den sanna frihetligheten inom delar av borgerligheten skulle kunna appellera till subkulturerna obstrueras tillgången till detta genom en solkigt lager av kryptokonservativa moderata kommunpolitiker och vänsterns kulturella hegemoni.

    Trots detta finns det en oerhört stor latent libertarianism som man möter i diverse subkulturer. Deras libertarianism grundar sig enligt mig på en rad faktorer:

    Personer i subkulturer går vid sidan av mittfåran och ofta gått i skarp opposition mot en paternalistisk och förtryckande majoritet omkring sig. Normalitet, vare sig det gäller en moralisk, politisk eller kulturell utmanas.

    Synthare, Gother, Hårdrockare har ofta valt en sysselsättning som inte är sanktionerad, subventionerad, utvald av kommun och stat. Fotbollen och de ”sunda” folkhälsosysslorna skjuts åt sidan av dessa individer. Den betongsossiga offentligheten och av kulturnämnder utvald underhållning håller inte måttet för dessa libertiner.

    Fetischfolkets intresse och livsstil utmålas av socialstyrelsen som en sjukdom. Paintballutövarna anklagas för att förhärliga krig och våld, samma anklagelse kastas mot rollspelare och i synnerhet vampyrlajvarna som anklagas för diverse diaboliska verk. Inte konstigt att dessa människor inte bara lär sig att vårda sina hobbys och livsstilar utan offentlighetens hjälp, de lär sig läxan att stå på egna ben och odla en synnerligen liberal individualism.

    Nu gäller det bara att de själva kommer till den insikten. 😉

  2. Waldemar Ingdahl Says:

    Intressant och välskrivet, Anders och Adam.

    De liberala reformer som skedde på 90-talet skapade visserligen upp förutsättningarna för en aldrig tidigare skådad frihet, men det var inte ofta som reformatorerna gillade resultatet av den. Man fick inte mer av en traditionell medelklass, utan nya grupper, nya identiteter, nya tankeriktningar som dessutom var långt mindre fasta än tidigare.

    De grupper med frihetlig(are) tendenser ni nämner uppfattade denna politik för att uppnå konservativa mål med liberala medel och stöttes bort.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: