Vår blogg har flyttat – den är nu en integrerad del av FMSF:s nya hemsida. Se vår nya blogg här.

Hälsningar,

FMSF

Den utbildningspolitiska kommandobryggan har förändrats något efter valet. Vi rodret fortfarande utbildningsminister Björklund samt nu även med tillskottet Sabuni som biträdande honom. Vad denna förändring på Utbildningsdepartementet kommer innebära i praktiken skall bli intressant att se. Högskole- och forskningsministerportföljen har nu överlämnats till Björklund vilket för första gången koncentrerar allt utbildningspolitiskt ansvar hos honom personligen. Om detta skall ta sitt uttryck i en mer björklundiansk reformanda även i universitetsvärlden återstår dock att se.

De knappast speciellt revolutionerande löften kring högre utbildning som presenterades i Alliansens Valmanifest är av två typer: de oöverskådligt stora och de nonexistent små. Man verkar uppenbart inte villa få korten synade i de mer relevanta frågorna. Först lovar man i mycket generella termer en svensk utbildning i världsklass – med udden riktad mot vadå? Sedan frågor så små att man knappast kan se någon anledning till varför de inte skulle genomföras omgående: Studielånen höjs med 500 kronor i månaden och mer pengar tilldelas elev-/studenthälsan. Mer perifera ämnen som Björklunds slöjutspel verkar inte heller ha varit mer allvarligt menat än ett försök göra en uppföljare på Folkpartiets gamla opinionsrusning under ”språktest för invandrare”-kampanjen.

Det material som ännu hunnit lämna regeringen Reinfeldt II:s utbildningsdepartement visar inte heller vägen i någon reformriktning. Faktum är att inga pressmeddelanden som berör några proaktiva åtgärder i högskolefrågor ännu har kommit. Istället meddelas det om lärarlegitimationer och flexibla skolstarter. Den första reformen som trots sin något formalistiska inramning (borde man inte tala mer om vad lärarna legitimeras för än att de gör det?) kan kanske vara ett steg på vägen i Björklunds försök att höja läraryrkets status. Den andra är säkerligen ett rimligt steg om man vill anpassa skolan efter barnen och inte tvärtom.

Vad som komma skall inom högskolepolitiken höljs till stor del alltså fortfarande i dunkel. Vad som kommer hända under vår nye högskoleminister likaså. Mycket mer kan inte sägas än att nu när grund- samt gymnasieskolan administreras av samma person som universiteten måste ministerns vokabulär helt klart uppdateras. Att kategoriskt kalla den obligatoriska skolan för flummig blir helt inte möjligt längre när han nu har den svenska högre utbildningen på sitt skrivbord.

Friskolereformen har ett starkt stöd i svensk politik. Både socialdemokraterna, miljöpartiet och de borgerliga partierna är för reformen, men stödet härleds ur delvis olika resonemang. För (S) och (MP) är det ofta statens uppgift att tillse att konsumenter har både valmöjligheter och en garanterad lägstanivå gällande utbudets kvalitet. Dessa är inte de liberala argumenten för friskolor, som i stället grundas i institutionell konkurrens och ökad valfrihet (ej endast genom statliga initiativ). Det är alltså inte statens klokhet och objektivitet (hypotetiska begrepp) som gör att friskolereformen är både välståndshöjande och ger ökad frihet. Det är den institutionella konkurrens som uppstår på en marknad men sällan inom en rent byråkratisk produkt.

Idén att införa förbud för rekryteringen av lärare till skolorna bryter med detta borgerliga försvar för friskolereformen. Föga förvånande applåderar således (S), vars retorik nu får genomslag även i opposition. Att avkräva lärarna legitimation och att detta skulle vara viktigt för verksamhetens kvalitet förutsätter i) att det finns tillräckligt med legitimerade lärare, ii) att legitimerade lärare är signifikant bättre än de utan legitimitet, iii) att kostnaderna för att legitimera lärarna ej överstiger alternativkostnaden av att ”samhällets” pengar i stället läggs på den faktiska verksamheten (ökad lärartäthet, mer tid för utformning av undervisningsmaterial, etc.), vid lika kvalitetshöjning. Och då har jag ändå bara berört rent instrumentella faktorer (d.v.s. struntat i det faktum att ägarna har rätt att själva bestämma över sin rekrytering). Det tycks som om samtliga dessa tre punkter fallerar. Åtminstone har det från friskolehåll (förvisso part i målet) hörts klagomål över punkt i). Punkt ii) har aldrig utretts – och lär inte heller utredas eftersom politiska fördomar tar en betydligt längre än skeptisk vetenskaplighet. Punkt iii) har så att säga bevisbördan på sig. Men eftersom vi talar om olika budgetposter så lär kostnaderna inte ställas mot varandra.

Vore inte det rimliga när man inför restriktioner av detta slag att man på något sätt bevisar eller åtminstone finner indicier för att det är produktiva reformer. De flesta svenskar är i någon bemärkelse utilitarister, samtidigt som politiken ofta blundar för faktiska utfall till förmån för uppdiktade. Men personligen har jag högre krav på en borgerlig regering än att den ska ta sin vidskepelse med sig in i Rosenbad. Och därtill skulle jag önska mig lite mer konsekvens. Som att även se över universitetens obehöriga lärare. Där är inte en enda legitimerad. Mother of all hell!

Sverige kommer att bli lite mer behörigt. Och politiken på fortsatt behörigt avstånd från verkligheten.

Förbundsordförande emeritus Tobias Sjös bidrag till valrörelsens musikutbud handlar i ett klipp om just Bodström och hans bravader. Ta en titt igen och tänk en stund på Socialdemokratins kollaps så blir du nog på bra humör resten av dagen.

”Alltid brist med planekonomisk bostadsmarknad.”

Läs hela artikeln här.

EU-ministern, Birgitta Ohlsson (FP) har kritiserat förslaget, liksom Christofer Fjellner (M) i EU-parlamentet. Vänsterpartisten, tillika Europaparlamentarikern Eva-Britt Svensson planerar dock att rösta för förslaget. Detta är helt i linje med den kollektivistiska människosyn som präglar vänstern, där eliten anser sig veta bättre än folket hur de skall leva sina liv.

Måtte detta frihetsinskränkande förslag stoppas innan det går igenom.

Konkurrensen har med andra ord gjort det mindre dyrt och lättare för folk som är sjuka att få tag på receptfria läkemedel på ett bra sätt.

En lyckad reform. Det är värt att påminna om att kollektivisterna i vänsterpartierna stretat emot denna frihetsreform under många år.

Lasse Ohly har varit tydlig med att hävda att SD är ett populistiskt högerparti och dessutom lägger han skulden på alliansregeringens politik. Vilket i sig är mer populistiskt än hela SD:s partiprogram. Men det finns ett annat rationellt skäl bakom hans agerande, nämligen att försöka dölja likheterna mellan hans egna partiprogram och nazistsympatisörernas.

Först ska det bara sägas några få argument till SD:s försvar. Eller, rättare sagt, till försvar för deras argumentation om diskriminering i media. Ur objektiv synvinkel är det uppenbart att SD utsätts för oerhört många direkt vinklade frågor från journalister. Problemet med detta är dels att det sänker trovärdigheten för journalistiken, dels att SD framgångsrikt kan fortsätta odla sin offerroll. Det anti-intellektuella försvaret mot SD är således en del av deras framgångssaga. Men anledningen till att SD, bortom alla subjektiva journalisters tafatta argument, har ”fel” i sina hjärtefrågor är deras förkärlek för i) kollektivism, ii) distributiv rättvisa och iii) second best-lösningar. Vi tar dem i tur och ordning.

Kollektivism
Det är numera ganska ovanligt att förkortningen nazist utläses i sin helhet. Annat var det på Hitlers tid då nationalsocialismen var tydlig med sin vänsterinriktade retorik. Att katalogisera människor utifrån arbiträra grupptillhörigheter är en paradgren inom både den nationella och internationella socialismen. Förvisso fokuserade de ursprungliga nazisterna främst på etnicitet och sexuell läggning medan mer klassiska socialister hellre talar om klasstillhörighet. Inget av detta är ju för övrigt något som man kan påverka, vilket gör grupperingen än mer genant ur skuldsynvinkel. Gemensamt för rörelserna är i alla fall kollektivismen, idén att det inte är individer som är samhällets minsta beståndsdelar utan olika grupper, indelade av staten och partiföreträdare. Och att dessa gruppers interna variation är obefintlig medan skillnaden mellan grupperna är högst påtaglig och i sig argument för statliga övergrepp. Liberalismen bygger i stället på idén om den okränkbara individen, som förvisso kan söka sig till olika grupper (här finns en viktig åtskillnad mot den atomistiska socialliberalismen som i kulturradikal anda försöker slå sönder alla existerande gemenskaper för att staten ska vara den enda ”gemenskapen”) men där inga politiska ingrepp kan tillåtas för att utjämna skillnader mellan grupper. Individens rättigheter står över eventuella ojämlikheter grupper emellan. Sverigedemokraterna delar in det svenska folket i invandrare (gärna med tillägget ”från avlägsna länder”) vs infödda. Och vill utifrån denna kollektivistiska indelning ha olika regler och lagar. Ett viktigt skäl till varför många inom Fria Moderata Studentförbundet är för fri invandring är ju just för att det inte finns någon rätt för staten att utestänga människor blott med hänvisning till att de inte är svenska medborgare.

Distributiv rättvisa
Den främsta anledningen till att de svenska etablerade partierna haft så svårt för att rationellt argumentera mot SD står tyvärr att finna i att bägge grupperna i stor utsträckning anammar det distributiva rättvisebegreppet. I korthet innebär det att om A har 100 kr och B har 0 kr är det rättvist att omfördela (med statens hjälp) resurserna från A till B. Vänsterpartiet och socialdemokraterna har tydligast retorik i detta avseende. Politiken som förs även från alliansen är dock i stor utsträckning densamma. Det är inte möjligt att ha världens högsta skatter om man inte förespråkar distributiv rättvisa. Det är just detta som motiverar det skyhöga skatteuttaget. (Sverige är i sanning unikt. Få europeiska kommunistiska partier förespråkar lika höga skattenivåer som våra borgerliga partier. Samtidigt ska det sägas att det numera går i rätt riktning.)
Alternativet är att argumentera för att det är rättvist att A behåller sina pengar (såvida hon inte självmant önskar ge dem till B) med motiveringen att A antingen själv har skapat denna rikedom eller genom frivilliga transaktioner (där således inga rättigheter har kränkts) har tillförskansat sig dem. När staten tar A:s pengar för att ge dem till B så utför staten de facto en handling som det är förbjudet för varje enskild individ i samhället att utföra. Om A har rätt till pengarna, rör det sig om ”stöld”. (Eftersom staten sätter spelreglerna är det faktiskt ganska vanligt att handlingar som är olagliga om de utförs av privatpersoner anses rättfärdiga i statliga fall. Det var således inte ocker när Stockholms vägtullar hade skyhöga förseningsavgifter och alldeles för korta fakturatider.)
Det finns en väldigt stor och för samhället viktig skillnad mellan de två rättvisebegreppen. Det råder nämligen ingen (nämnvärd) tillväxt i fallet med distributiv rättvisa. Om den hade införts för 10 000 år sedan skulle jag således rimligtvis inte kunna sitta och skriva denna text utan vara fullt upptagen med att leta ätbara rötter och jaga mammut. Nozick visar i sin argumentation mot den distributiva rättvisan att den inte förmår förklara hur rikedomar uppstår, och eftersom den procedur med vilken en rikedom uppstår är väsentligt för att avgöra både vad som är rättvist (enligt Nozicks synvinkel) och för rikedomens själva existens kan inte distributiv rättvisa anses vara rimlig.
Sverigedemokraternas valfilm om en pensionär med rollator som tävlar med burkaklädda kvinnor i jakten på de statliga pengapåsarna är ett av de mest öppet flagranta försöken att ställa två grupper mot varandra, under accepterandet av den distributiva rättvisan. En stor fördel med icke-distributiv rättvisa är just att den inte ställer grupper eller individer mot varandra utan banar väg för tillväxt så att alla kan få mer. Men socialismen (åtminstone i svensk tappning) utgår från att tillväxt är en chimär. Så fort någon blir rikare blir således någon annan fattigare. Pensionärer eller invandrare – you choose. SD:s argumentation är identisk med vänstern, även om den senare ställer rika mot fattiga eller arbetande mot bidragstagare.
Hur skulle då pensionärers respektive invandrares pengapåsar se ut om staten inte tillhandahöll dem? Well, i pensionärfallet är det uppenbart för varje medlem av min generation att pension är något man får skrapa ihop till själv under sitt arbetsliv. Eller för den delen ha ett starkt socialt nätverk (exempelvis en familj) som tar hand om en på ålderns höst. I själva verket är pensionsåldern satt så att den (när den fastställdes) var i stort sett identisk förväntad livslängd. Idén att man när man blir gammal ”har rätt” till utlandsresor och tid för kontemplation och förströelse är således ny, och inte ens avsedd. Det är bara följden av den förbättrade medellivslängden. För invandrare blir svaret detsamma, även om det finns en tydlig skillnad. Invandrare kostar inte per definition samhället pengar. Detta leder in oss på det tredje argumentet.

Second best-lösningar
Alla förslag som inte siktar på att direkt lösa problemet ifråga kan benämnas second best-lösningar (i själva verket finns inom den institutionella teorin även tertiära lösningar men det ligger utanför detta blogginläggs ”scope”). De kan således förbättra det faktiska utfallet men i så fall alltid med sidoeffekter, som kan vara oönskade i olika grad. I detta fall är SD:s second best-lösning behäftad med några av de mest oönskade effekter som kan råda inom politiken. För om det är så att den (aritmetiskt) genomsnittliga invandraren kostar mer för samhället än vad hon bidrar med (ett påstående vars riktighet jag ställer mig osäker till) är frågan om det beror på hennes etnicitet eller om det finns några andra omständigheter som förklarar utfallet. Här är det relativt enkelt att kontrastera exempelvis Sverige med länder som har betydligt bättre fungerande integration. I historisk bemärkelse är det uppenbart att det land som i kanske störst utsträckning av alla har byggt på invandring, USA, också är världens rikaste land och hela världsekonomins motor. I modern tid brukar Kanada framhållas som ett land med välfungerande integration, men exempelvis har Nima Sanandaji visat hur somaliska invandrare i USA har en genomsnittsinkomst som överstiger genomsnittsamerikanens. Arabiska invandrare är också rikare än snittet. Så även människor ”från avlägsna länder” bidrar positivt till samhällsekonomin. Varför råder inte samma (återigen, givet att SD:s faktapåstående är korrekt) situation i Sverige? Det ligger oerhört nära till hands att misstänka att det svenska bidragssystemet och alla de skydd för befintliga arbetstagare som finns i Sverige både gör det lättare att fastna i en improduktiv bidragsfälla och svårare att ta sig in på arbetsmarknaden. Gemensamt för länder med välfungerande integration är just en välfungerande och liberal arbetsmarknad. Det innebär att i stället för att begränsa invandringen borde Sverige förändra arbetsmarknadens regler och bidragssystemen. Men detta vill inte SD. Tvärtom, tycks det. SD har sitt väljarstöd just bland människor som känner sig utsatta och för vilka den artificiella (och falska) tryggheten i den svenska arbetsmarknaden och de generösa och närmast promiskuösa bidragssystemen ter sig oerhört lockande. Man väljer således hellre att slänga ut människor som kan bidra till vår gemensamma välfärd i stället för att ändra de institutioner som finns i samhället så att de blir mer incitamentkompatibla. En second best-lösning är född.

Slutsats
Vi måste göra upp med ett flertal rester från den socialistiska svenska staten och ingen tidpunkt tycks rimligare än nu då populismen fått fäste i riksdagen och det stora socialistpartiets ensidiga dominans är (för evigt?) bruten. Det gäller både att framhäva den rättviseaspekt som ligger i att människor själva får dra nytta av deras arbetes frukter och ett erkännande att den svenska integrationspolitiken har misslyckats. Och framför allt, att den misslyckade integrationspolitiken är en följd av en misslyckad arbetsmarknadspolitik. Så länge de som redan är etablerade skyddas från konkurrens från unga, arbetslösa och invandrare kommer vi aktivt att förse SD med främlingsfientliga argument. Jobbskatteavdragen är tacksamma. Men de förändrar inte förutsättningarna för alla oss som vill in på arbetsmarknaden.

Men 100 000 är enligt många bedömare en konservativ siffra (i själva verket multipla siffror) och det faktiska antalet kan röra sig i storleksordningen 1 000 000 000 människor, världen över – en närmast ofattbar siffra (flera siffror) – som inte gavs möjlighet att ta del i det svenska valet. Inte bara gick de miste om möjligheten att rösta; de erhöll inte heller korrekt och objektiv information från svenska valmyndigheter inför valet. Det ligger nära till hands (Mer formellt: i närheten av punkten a (där misstanken är belägen) finns för varje infinitesimalt ε>0 en sträcka⎮x-a⎮< ε) att misstänka att det förra är en direkt konsekvens av det senare.

När statistiken bryts ned utifrån vanliga populationsparametrar framstår diskrimineringen i än grumligare dager. Genomsnittsinkomsten för den grupp som stängdes ute från vallokalerna 19 september är avsevärt lägre än för den priviligierade klass som glatt gick till valurnorna under söndagen, till synes obesvärade av sina orala silverskedar . På många håll är inkomsterna så låga att människorna svälter ihjäl och nästan två miljarder av dem lever i absolut fattigdom. För icke-ekonomiska utvärderingsparametrar är skillnaden änu större mellan de röstberättigade och de utestängda. Spädbarnsdödligheten är högre i samtliga subgrupper inom den icke-röstande kohorten. Både estimerad och historisk livslängd är lägre och skillnaden är statistiskt signifikant. Ofantligt många kvinnor och barn återfinns dessutom bland de diskriminerade. Och de är i stor utsträckning av afrikanskt och asiatisk börd. Somliga tillhör till och med fullständigt efterblivna civilisationer i djupaste Amazonas, vilka kommunicerar blott med ett självpåhittat teckenspråk och high-impact våld. Kontrasten mot de välbärgade röstberättigade innerstadsbratsen som gick man ur huse och röstade fram en borgarbrackeregering kan inte bli tydligare. Den fråga som seriösa media vägrar ställa är: hur skulle valresultatet se ut om inte diskrimineringen på förhand givit högerpartierna makten? Ingen vet. För det är vinnarna som skriver historien.