God kultur rättfärdigar inte statliga parasiter

Aftonbladets blodröda kulturchef anser att kulturen måste få kosta. Doktor Berggren kontrar med att påpeka att kulturen kostar en hel del i den kommande statsbudgeten och har gjort det under hela den borgerliga tiden vid makten.

Kulturen kommer att kosta skattebetalarna en lång tid framöver.  Det är försåtligt att det inte bara går att ändra från offentlig till privat finansiering över en natt. Därmed inte sagt att det inte bör göras förändringar. Regerings förslag om att slopa kulturlönen är helt rätt, precis som Expressens ledare påpekar. För dem som inte är övertygad om att att en viss grupp individer  skall ha rätt att leva på andras bekostnad rekommenderas detta.

Kultur kommer att kosta pengar även i framtiden. Det finns en stor efterfrågan på kultur, om än kanske inte performance artister som kissar på scen. Men mycket kultur kommer att klara sig på en helt

Populär kultur

kommersiell marknad. Och för den kultur som inte finns det bör det finns möjlighet att göra av avdragsgilla donationer för att se till att den överlever. Regeringens politik har varit mesig, men den har i alla fall varit i lite rätt riktning. Men mera behövs, om kulturen någonsin skall sluta ses som blott en bidragsberoende statsangelägenhet.

Verklighetens politik efterlyses

Den kristdemokratiske partiordföranden Göran Hägglund har ännu en gång dragit en lans för ”verklighetens folk”, denna gång på DN Debatt. Själva artikeln innehåller egentligen inget nytt, men visar att det kristdemokratiska förnyelseprojekt som beskrevs i förra veckans utgåva av Svensk Tidskrift fortfarande är aktuellt.

Som Dick Erixon har påpekat brister emellertid Hägglunds trovärdighet när han å ena sidan angriper förmynderi och klåfingrighet men å andra sidan fortsätter att tala sig varm för en restriktiv alkoholpolitik.

Johan Wennström kommenterar i dag Hägglunds artikel på Svenska Dagbladets ledarsida. Wennström menar att det inte är tillräckligt att positionera sig retoriskt som ett parti för verklighetens folk, utan att kristdemokraterna också måste lansera en verklighetens politik. Det duger inte att tala om frihet, men fortsätta att vara ett förbudsparti.

Om den kristdemokratiska förnyelsen, och andra frågor om ideologi och pragmatism inför nästa års val, kommer vi att prata vid FMSF:s och Föreningen Heimdals gemensamma seminarium i Uppsala den 26 september.

Goda och dåliga satsningar från regeringen

Det är förvisso ett tag kvar till höstbudgeten blir offentlig, men mer och mera börjar bli färdigt. Idag fick vi reda att 10 miljarder kommer att gå till kommuner och landsting, för att förhindra neddragningar och/eller skattehöjningar.  Att förhindra skattehöjningar är givetvis en utmärkt idé, kommunalskatten är den skatt som primärt drabbar låginkomsttagare och därmed försämrar arbetsutbudet.  Likväl har Dick Erixon så rätt när han påpekar att det är

Polisen - En av få statliga myndigheter som förtjänar ökade resurser

mycket pengar till den offentliga sektorn, men lite till företagen.  Att sänka arbetsgivaravgifterna för motsvarande summa pengar hade varit mera lämpligt; en delar av arbetsgivaravgifterna är en ren skatt på arbete som kommuner och landstingen betalar för alla sina anställda.  En sådan sänkning hade lindrat såväl den offentliga som den privata sektorns ekonomi och hade haft stora effekter.  Man kan också ifrågasätta ifall detta ökade tillskott kommer att förhindra nödvändig rationalisering inom den offentliga sektorn, vilket skulle kunna behövas.

Men allt är inte populism, en satsning på polisen med 4 miljarder får ses som oerhört välkommen. FMSF har länge varit kritisk till regeringen för att de spenderat för mycket tid på att övervaka medborgarna istället för att satsa på flera poliser på gator och torg, något som faktiskt fungerar och ger riktig trygghet utan att utarma den personliga integriteten. Nu verkar det äntligen ske lite förbättring på detta området. Den gamla moderata slogan ”Brottslingar skall sitta inne, du skall våga vara ute” är ständigt aktuell, vilket de senaste veckornas oroligheter i framförallt Göteborg visat.

Ömsom vin, ömsom vatten med andra ord. Nu gäller det för regeringen att visa att de permanent minskar kostnadssidan, t.ex. genom att lägga ner flera myndigheter, för att inte Lars Calmfors farhågor skall realiseras.  Skattsänkningar har ju faktiskt bara positiv effekt på ekonomin ifall de är trovärdiga, d.v.s. motsvaras av en kostnadsneddragning.  Kan vi få se ner nedläggning av AMS snart förhoppningsvis?

Stämmorapport och LAS

I helgen höll, vilket jag förmodar att få har missat, moderaterna sin arbetsstämma och som ordförande i Fria Moderata Studentförbundet hade jag traditionsenlig yttranderätt i talarstolen. Detta utnyttjades dels för att berömma en integrationspolitik som försöker sätta folk i arbete, öka rättssäkerheten och underlätta för människor att komma till Sverige, dels för att basha LAS och ge geronterna i partistyrelsen en historisk tillbakablick på begreppet ”den svenska modellen”.

Poängen är att begreppet åsyftar systemet som Saltsjöbadsavtalet 1938 sparkade igång, där arbetsmarknadens parter kom överens om att hålla staten utanför förhandlingarna. Av en ren slump började därefter de svenska guldåren tillväxtmässigt och välfärldsmässigt, vilka slutade på 70-talet då den offentliga sektorn byggdes ut och facket gick till (S) med specialskrivna lagar som LAS och MBL. Där och då övergavs ”den svenska modellen”. Att använda begreppet till dagens juridiskt sanktionerade diskrimineringssystem är endast historierevisionism eller oförstånd.

Arbetsmarknadsministern vill låta påskina att turordningsreglerna i LAS bara påverkar hur eländet fördelas och inte den sammanlagda bördan. För det första har den gode Sven-Otto missat att LAS är mer än bara turordningsregler och inlåsningseffekter. För studenter och andra unga är det framför allt utelåsningseffekter, då vi inte ges möjlighet att ta oss in på arbetsmarknaden, på grund av bland annat arbetsgivarnas välgrundade rädsla i svårigheten att göra sig av med oss när vi väl har fått heltidsanställning och visat oss vara opassande på jobbet. Åldermannen och multiföretagaren Gustaf Douglas talade om vikten av trygga arbetare och menar människor i hans egen ålder, i ett försök att göra LAS till en fråga om ungdomar vs äldre. Det är som att argumentera för statlig diskriminering av invandrare med argumentet att de annars tar ”våra” jobb. Det känns igen, även om avsändaren brukar vara någon annan. Avtalade minimilöner, som också syftar till att hålla minoriteter som studenter, unga och invandrare utanför arbetsmarknaden kom aldrig ens upp på agendan, tyvärr.

För det andra (nu gäller det att ha koll på textuppbyggnaden) har arbetsmarknadsministern fel i det att han vägrar se några dynamiska effekter. Om företagen själva kan välja vilka som ska vara kvar vid nedskärningar skapas incitament för de arbetande att prestera och eftersom det mesta inom nationalekonomi handlar om arbetarnas marginalproduktion skulle ekonomin totalt sett vara i bättre skick om de som passar bäst på arbetsplatsen även fick vara kvar på den. Nu tycks argumentationen gå tvärtom. De mest produktiva skall möta arbetslöshet just därför. De har ju så mycket lättare att få anställning. Att för övrigt sammanslutningar av arbetare förhandlar fram avtal som säger hur uppsägningar skall göras är naturligtvis fullt tillåtet i en marknadsekonomin, med avtalsfrihet och pacta-sunt-servanda-riktlinjer. Däremot kan sådana avtal aldrig vara av staten påtvingade. Däri ligger den svenska modellens själva essens.

Stämman i övrigt var ungefär lika visionär och potent som en blind eunuck, även om intressanta motioner förekom men i regel nedröstades. Det var en välarrangerad stämma, som statsministern sade, och skämtade (!) om att uttrycket även kan avse hur väl partistyrelsen lyckas kontrollera stämmodelegaterna. Andra alliansmedlemmar ligger steget före, all förnyelse till trots… Och man hade troligtvis valt att inte fokusera på områden som berör, utan sikta på att bli slätstrukna nog att slinka igenom riksdagsvalet utan att någon lägger märke till dem.

För studentförbundets övriga räkning visades jämlikhets- och integritetskampanjerna upp genom nytryckta posters, vi delade ut ett korsord där första pris var en flaska gammeldansk (vilken passande nog vanns av en ordförande emeritus – Anders Hall, med viss hjälp från presidieledamot emeritus Johan Modin) och glömska herrar som exempelvis Sten Nordin, Ulf Adelsohn och Carl Bildt erhöll ånyo sina guldnålar. Som sig bör.

Studentförbundet representerat vid konservativa sommarkonferensen

I helgen deltog delar av Fria Moderata Studentförbundets presidium i årets konservativa sommarkonferens som för femte gången arrangerades hos Föreningen Heimdal i Uppsala av Konservativt Forum.

Konferensen inleddes med att den fria skribenten Elise Claeson talade om potentialen för en förnyad konservatism, med mindre tal om statsnytta och ett större fokus på den lilla världen. Efter det berättade Jonathan Price från den nederländska Edmund Burke-stiftelsen om uppbyggnaden av ett nytt europeiskt konservativt nätverk. Vart och ett av föredragen följdes av livliga diskussioner. Lördagen avslutades med en mycket trevlig högtidsmiddag.

Under söndagen talade samhällsdebattören och bloggaren Dick Erixon om neokonservatism och de moraliska aspekterna på Förenta nationerna och internationell politik. Även detta föredrag följdes av en livlig debatt.

Vi vill tacka arrangörerna Dag Elfström och Jakob E:son Söderbaum och alla andra som deltog för en lyckad konferens.

Frihetsfrontens sommarseminarium

Förra helgen höll frihetsfronten sitt årliga sommarseminarium, som jag hade äran att bevista.

Programmet var fullspäckat med intressanta och kända talare. En intressant blandning av åsikter säkerställde givande och ibland hätska meningsutbyten, där upphovsrätts- och patentfrågan märktes främst. Även drogbruk och missbruk hanns med, såväl som politiker- och gammelmedia-bashing.

En mycket trevlig tillställning som jag vill tacka organisatörerna och alla inblandade för!

Läs vad andra har skrivit om helgen.

Höstens prioriteringar

Höstens budget skall snart manglas fram och alla vill ha något till sig själva. Moderaterna ville ha ett fjärde jobbskatteavdrag, Kristdemokraterna vill ha sänkt skatt för pensionärer och Centern vill ha sänkt arbetsgivaravgift. Vad folket i Folkpartiet vill ha verkar däremot höljt i dunkel.  Givet en krympande budget verkar det inte finnas tillräckligt med pengar att genomföra allt som man vill och det kommer att bli intressant att se vad alliansen kompromissar sig fram till. Å ena sidan brukar Moderaterna som största och statsbärande parti få som de vill, å andra sidan kanske de så här inför valet vill ge mera möjlighet för de andra i alliansen att få igenom sina käpphästar. Några saker är dock viktigt att notera:

1. Det är alltid ett självändamål i sig att sänka skatten, även när det inte kommer ge stora ökningar i arbetskraftsutbudet. KDs önskan om mera pengar till de gråhåriga medborgarna skall inte förkastas bara för att pensionärerna bara kommer att konsumera mera istället för att arbeta mera. Givet den galenskap som var ATP finns det många idag som inte har stora inkomster och som skulle uppskatta sänkta skatter. Men samtidigt kanske det är viktigast just nu i kristider att verkligen sänka de mest skadliga skatterna. Som Ingerö påpekar är det faktiskt ingen extra straffskatt på pensionärerna bara för att man behållit det gamla skattetrycket och inte inkluderat dem i sänkningen.

2.  Bara för att arbetsgivarna betalar in en skatt så innebär det inte att bördan faktiskt inte kommer på de arbetande. Detta kallas för skatteincidens och är en av de mera roliga lärdomarna man får från sin första mikroekonomikurs.  Med andra ord är det en empirisk fråga om det faktiskt är arbetsgivarna som betalar skattedelen av arbetsgivaravgiften

Skatter skapar dödviktsförluster

(delar av den är en ren skatt, delar är inbetalningar till socialförsäkringsystemet). Att sänka arbetsgivaravgiften borde därmed inte ha så annorlunda effekt jämfört med ytterligare jobbskatteavdrag. Inte för att det vore något dåligt med sänkt arbetsgivaravgift, det vore sannerligen välkommet, men det gäller att ha fakta på sin sida. En fördel med sänkt arbetsgivaravgift är att det troligen skulle minska kostnaderna för kommuner och landsting, så de får möjlighet att sänka sina skatter som ju är de som drabbar låginkomsttagare värst. Fast det är förstås en möjlighet att de bara använder sina extra inkomster till allmänna tokigheter istället.

3. Sverige har fortfarande tokigt höga marginalskatter. Förvisso har tröskeln höjts för de som betalar statlig inkomstskatt, men det vore fortfarande en väldigt lämplig reform att helt avskaffa såväl värnskatt som statlig inkomstskatt. De inbringar väldigt små summor till statskassan och ställer bara till med ekonomiska bekymmer. Förvisso kommer det vara obekvämt i början av debatten att ha ”gynnat de rika”, men på sikt kommer det att löna sig.

4. Det är förstås lite osexigt att snacka om skatter som folk knappt vet finns, men det är ändå viktigt att komma ihåg att bolagsskatten är en av de mera skadliga skatterna vi har i Sverige. Let’s get rid of it!

FMSF önskar alliansen lycka till i de kommande förhandlingarna, må mesta skattesänkning vinna!

FMSF representerat i rymden

För andra gången åker den tidigare FMSF-medlemmen och svenske astronauten Christer Fuglesang upp till den internationella rymdstationen ISS. Pressen rapporterar om jobbiga toalettbesök, flytt av ammoniaktankar och kommande schackspelande.

Christer Fuglesang, gammal HT-medlem

Presidiet ber att få önska all lycka på färden och hoppas på en givande resa.

Lärdomar från sandlådan?

De senaste dagarna har debattvågorna i sandlådan gått höga. Styv kuling eller kanske storm råder och stämningarna piskas upp kring Israel och svensk pressfrihet.

Styv kuling råder?

Man kan snabbt konstatera att skvallerblaskan Aftonbladet nu, liksom ofta annars, inte skriver mycket värt att ta på allvar. Varför Israelerna är så upprörda är således svårt att förstå. Likaså kan konstateras att statsmakter och propagandamaskiner i Israel gått ut hårt och krävt än det ena än det andra utan att riktigt förstå frågan. Även om Aftonbladet skulle ha tokigt fel i sak är det givetvis ingenting en svensk regering kan eller bör lägga sig i.

En intressant frågeställning som dyker upp i efterdyningarna av denna mediastorm, liksom efter stormen kring teckningarna av profeten Mohammed, är dock vilket ansvar som kan ställas på enskild massmedia. DN och SvD rapporterar att många Israeler manifesterar sitt missnöje med en IKEA-bojkott. IKEA som inte har något med själva sakfrågan att göra lider alltså skada av de dumheter Aftonbladet rapar ur sig.

Man kan med rätta fundera över vilket ansvar Aftonbladet bör ta för detta. Ska en tidning kunna skriva vad som helst med vilka konsekvenser som helst utan att själva behöva stå till svars? Och om inte, var ska gränsen dras och varför? Vänder man på kakan så kan man likaså fråga sig om en tidning ska behöva stå till svars för hur enskilda människor uppfattar det som skrivs. En springande punkt blir således att försöka avgöra någon form av uppsåt vid publicering och vad man borde kunna förvänta sig att en ansvarig utgivare ska räkna med vid en publicering.

Då undertecknad inte är mer skolan i juridik än vad den juridiska översiktskursen ger så överlåts dylika jurdidiska resonemang med varm hand till andra bättre lämpade.

Likväl är frågan inte så komplicerad på ett principiellt plan. Yttrandefriheten skall gälla och vara total. Vi måste försvara rätten för även knäppskallar och antisemiter att få uttrycka sina osmakliga åsikter ifall vi inte vill att alla uttalanden skall riskeras bli censurerade.  Johan Ingerö sätter fingret på hur Aftonbladet lyckades tajma sin galna artikel med att Israel fått en ny, ovanligt hökaktig regering som tar i så de spricker så fort de anser sig kränkta. Men oavsett hur högt de skriker skall de inte få en ursäkt av Sveriges regering, det är inte statens uppgift att kommentera hur enskilda skribenter uttrycker. Man kan retoriskt fråga sig om nu svenska staten skall be om ursäkt för Aftonbladets galna artiklar, blir de då tvungna att be om ursäkt för galenskaperna som står i Info-14 eller Radio Islam? Det är således främst dags för Isralerna att inse att yttrandefriheten gäller även för idioter och för Aftonbladet att inse att det kanske inte är så lämpligt att publicera hörsägnen och smutskastningar utan fakta.

Hjärtliga gratulationer och snedskjutande republikaner

 

Nyheten om att vi snart får ännu ett prinsessbröllop har upptagit stora delar av tidningarnas webbplatser under dagen. 

H.K.H. Prinsessan Madeleine

Hjärtliga gratualtioner till H.K.H. Prinsessan Madeleine och hennes blivande make är givetvis på sin plats och jag talar säkerligen för hela presidiet när jag säger att vi önskar dem all lycka och välgång!

Som alltid när festligheter i kungahuset är på tal så vaknar republikanska föreningens, numera före detta, ordförande Hillevi Larsson (s) till liv och lyckas hitta någon vinkling att kritisera monarkin på. Idag kan vi läsa att hon beklagar sig över att kungabarnen inte själva får välja vem de önskar gifta sig med.

PJ Anders Linder på Svenska Dagbladets ledarredaktion är snabb med att påpeka felaktigheten i hennes klagomål. Underhållande att den som borde vara väl insatt i successionsordningen skjuter utanför målet när tillfälle ges till kritik.

Fast det där har Hillevi Larsson fått om bakfoten. Madeleine har varit fri att gifta sig med precis vem som helst. Kungens/regeringens veto har bara att göra med hennes anspråk på tronen.

Eller med Successionsordningen mustiga formulering: ”Prins och prinsessa av det kungl. huset må ej gifta sig, med mindre regeringen på hemställan av Konungen därtill lämnat samtycke. Sker det ändock, have han eller hon förverkat arvsrätt till riket för sig, barn och efterkommande.”

Monarkins vara eller icke vara är en fråga för ständig debatt - även inom Fria Moderata Studentförbundet hittar vi förespråkare och motståndare. Undertecknad nöjer sig dock i nuläget med att konstatera att det finns betydligt mer angelägna frihetsreformer att ta itu med först, innan ett avskaffande av monarkin känns rimligt att föreslå. Kostnaden för att göda en president lär inte vara mindre (försök även föreställa dig Mona Sahlin på posten!), och de många kungliga slotten skulle kunna drivas utan skattemedel även idag om man är öppen för lite nytänkande. Dessutom blir det antagligen en positiv effekt för det privata näringslivet, främst turism och handel, av både detta och H.K.H. Kronprinsessan Victorias bröllp nästa sommar. Det utökade apanaget för det tidigare annonserade bröllopet kan ifrågasättas som sådant, men är egentligen inget konstigt när vi just har en monarki.