Margaret Thatcher: ”Vi var bättre på att kämpa mot tyranniet.”

Margaret Thatcher är en person som många har åsikter om, ofta negativa. I Fria Moderata Studentförbundet har hon emellertid förärats en plats i Förbundets ”Guruhandbok”. Guruhandboken har för avsikt att ”utgöra en samling korta biografier om de främsta frihetskämparna, de som kunnat formulera frihetens idéer på allra bästa sätt och med störst framgång lyckats hålla kollektivismen stången.”

I avsnittet om Thatcher, som för övrigt också kan läsas på Förbundets hemsida, står bland annat:

”Endast 18 månader efter att Thatcher blivit vald till premiärminister blev Ronald Reagan president i Amerika. De två kom att bli mycket goda vänner då de var inne på samma politiska idéer. Thatcher hade sin ekonomiska politik tidigt klart för sig och väntade bara in när tiden var mogen att genomföra den. Hon förespråkade laissez-faire. Inflationsbekämpningen var ett av de främsta målen. Andra mål var minskad statsinterventionism, reducerade offentliga utgifter, sänkta skatter, kraftigt begränsa fackföreningarnas inflytande och privatisering av statliga företag. British Airways var ett av de statliga företagen som sällan visade vinst och var pinsamt dåligt skött. Efter att det blev privatiserat förvandlades det till ett av världens bästa och mest vinstgivande flygbolag. Hennes ekonomiska program blev så framgångsrikt att det fick namnet Thatcherism. Mer än 50 länder följde utvecklingen och införde liknande politik i respektive länder. ”

Utöver den ekonomiska politiken, stod Thatcher nära Reagan i kampen mot kommunismen och dess diktaturer. Följande klipp, där Stina Dabrowski på svengelska intervjuar Thatcher, är ett gott exempel på Thatchers klarspråk när det gällde kampen mot just tyranniet:

I Sverige är Per Ahlmark en av få som under decennier systematiskt opinionsbildat mot socialistiska diktaturer. Även om Per Ahlmark kan man läsa i Förbundets ”Guruhandbok”.

Nej till RUT avdrag men gärna butler i tunnelbanan?

"Very good, sir."

Att socialdemokraterna tycker det var bättre förr är ingen nyhet, men att deras konservatism gått så långt att de nu vill ha butlers i tunnelbanan är minst sagt förvånande.

För några år sedan var pigavdraget ett skällsord i svensk debatt. Men tydligen är den manliga motsvarigheten mer ok. Frågan är om vi nu ser en svängning i fråga om RUT-avdraget eller om det bara gäller ”kollektivtrafiknära”-tjänster. Värt att notera är att en variant på butlertjänst redan provats för tio år sedan, då som ett privat initiativ på Uppsala station. Vid det tillfället visade det sig att en sådan tjänst inte var särskilt efterfrågad eller uppskattad.

Det är svårt att se att det skulle var mer attraktivt att få sin matkasse i handen mitt i rusningstrafik än att få den levererad till dörren från någon av de många tjänsteföretag som redan erbjuder den servicen. Detsamma gäller förslaget om smutstvätt – vem vill släpa med sig den till närmsta T-banestation? Det vore betydligt bättre om socialdemokraterna stödde de varianter där folk kan få hjälp med de tjänster som kan tänkas efterfrågas i hemmet.

Däremot förgylls en i övrigt mindre upphetsande valrörelse när ett till LO närstående parti kommer med ett förslag som är både helsjukt och dunderdumt.

Jordbruksregleringarna stinker

I Dagens Industri kunde man den 31 juli 2010 läsa:

”Sverige och EU tar nu ett gemensamt krafttag mot vitlökssmugglingen över norska gränsen. De höga tullarna har gjort vitlökssmugglingen till en lukrativ affär. Lastbilen med 22 pallar som tullen stoppade i juni ser ut att vara vara toppen på ett isberg [...] Norge har blivit det som i narkotikasammanhang kallas ett transitland, men för vitlökssmuggling.”

Artikeln har sin bakgrund i att en man (som nu har dömts till 4 månaders fängelse) försökte köra in i Sverige med 28 ton vitlök, utan att betala den halva miljon i avgifter och tull som krävs.

Vitlöken kommer från Kina. EU har satt en införselskvot om 33.700 ton för att hindra ”billig import”, då EU har ett så kallat ”ingångsprissystem” när frukt och grönsaker förs in i EU.

Vitlöksbröd. Dyrare tack vare EU.

En svensk byråkrat, Kristina Mattsson (enhetschef för handel och marknad på Jordbruksverket) säger till DI att: ”Det ska motverka handel med lågprisländer. Köper man billigt får man betala en straffavgift.” [...]”Tilläggstullarna tas inte ut eftersom ingen är så dum att de köper billigt. I slutänden blir det ju mycket dyrare. Systemet slår till och är förebyggande”.

Ja. Systemet slår till. Och det är ett sjukt system, som hindrar fattiga människor i tredje världen att exportera till oss i EU, för att EU vill skydda sina egna vitlöksbönder. Just vitlök är bara ett exempel – det grundläggande problemet med dessa jordbruksstöd, kvoter, tullar, subventioner, stöd, garanterade priser och regleringar är att några relativt få aktörer (en del bönder) tjänar stort på sin skyddade position, medan 500 miljoner européer förlorar några ören eller kronor varje gång de köper frukt och grönt. Det gör att de få aktörer, som har mycket att förlora, lobbar hårt för att bevara status quo, medan de hundratals miljoner människor som förlorar pyttelite var inte har något incitament att förändra situationen.

Och därför har vi en situation där frihandelsunionen EU med regleringar vill ”motverka handel med lågprisländer” [läs: fattiga länder] vilket omöjliggör för fattiga länder att exportera och lyfta sig ur fattigdom. Detta gäller inte bara frukt och grönt utan även varor som kläder och skor.

Så minns dessa byråkratens ord: ”Ingen är så dum att de köper billigt. I slutänden blir det ju mycket dyrare. Systemet slår till och är förebyggande”.

”Vänsterns argument lockar inte de unga.”

Från text-tv under sommarens nyhetstorka. Men ändå.

Kvantitet = kvalitet? – Den högre utbildningens dilemma

Nyligen presenterade Sveriges förenade studentkårer (SFS) sin rapport ”Bättre grundutbildning – bättre välfärd” om de svenska högskolorna. Syftet är givetvis lovvärt och de två områden man trycker på är studenternas behov av lärarkontakt och mer resurser till högskolorna.

Att höja rösten för mer lärarledd tid för studenterna är inte en dag för sent och ett område det finns all anledning att önska en förändring inom. Att 0–5 timmars lärarledd tid i veckan inte kan vara optimalt för någon utbildning borde väl knappast behöva sägas. Att det finns en tydlig korrelation mellan goda studieresultat och rimligt stora seminariegrupper samt lärarens kunskaper borde väl inte heller komma som en nyhet för någon. Det är bara att ta av sig hatten för dessa visioner!

Taskigt.

Samtidigt vilar en materialism i ordets sämre bemärkelse över rapporten. Dess svaghet är tydlig. Underförstått har likhetstecken systematiskt placerats mellan kvalitet och kvantitet, ett samband som inom akademin är långtifrån självklart. Effektiviseras verksamheten verkligen optimalt enbart genom att skjuta till mer resurser? Riskerar inte detta synsätt att i hög grad cementera redan problematiska strukturer och förvärra redan existerande ekonomiska flaskhalsar?

Att samtliga tillfrågade rektorer även uppger att de är i behov av mer resurser känns varken övertygande eller revolutionerande. Går det ens att föreställa sig någon statlig verksamhet som inte anser detta?

Behovet av att se längre än till sekinerna är alltså pockande. Humanioran är i kris, samhällsvetenskapen likaså. Kanske är hela det västerländska universitetsväsendet i kris. Den aktuella situationen med dålig lärarkontakt och sjunkande kvalitet kan inte enbart analyseras i rent ekonomiska termer. Desto mer rimligt är det kanske att anta att kvantiteten av resurser har sjunkit till följd av kvaliteten på utbildningarna sjunkit.

Autonomiutredningens betänkande från 2008 och regeringens därpå grundade proposition (2009/10:149) ”En akademi i tiden – ökad frihet för universitet och högskolor” som lades fram i mars skulle antagligen om de omsattes i praktik kunna ha betydligt mer långtgående positiva effekter. Efter mer än 500 år av trogen tjänst börjar det bli dags att erkänna att universiteten inte är vilka myndigheter som helst.  Den svenska högre utbildningen förtjänar en bättre lott än det sisyfosartade arbetet att oavbrutet käbbla om vem som skall få det största statsbidraget.

Vad är poängen med ett fristående studentförbund?

I dagens nummer av Västerviks-Tidningen kan man läsa en debattartikel från Svenska Nyhetsbyrån undertecknad av Moderata Studenters Erik Persson, i vilken riksordföranden understryker betydelsen av den inriktning hans halvtannat år gamla organisation har valt. Samtidigt antyder Persson att organisationer som Fria Moderata Studentförbundet, Högerteknologerna och Föreningen Heimdal skulle vara irrelevanta eftersom man där diskuterar ideologiska frågor i stället för vardagsbekymmer.

Moderata Studenter är en sammanslutning av MUF-föreningar som under en gemensam bifirma har för avsikt att bedriva MUF-verksamhet vid högskolor och universitet. Jag tycker personligen att det är ett hedervärt syfte att försöka vinna den genomsnittlige studenten för Moderata samlingspartiets långsiktiga politik. I den mån det går att rekrytera aktiva medlemmar till särskilda MUF-föreningar vid universiteten har MSt kanske en roll att spela i framtiden, även om resultaten än så länge framstår som magra.

Så här kan det se ut när Högerjuristerna äter sushi.

Fria Moderata Studentförbundet har andra skäl för sin existens. Förbundet finns till för att borgerliga studenter skall ges chans att öva sig i muntlig och skriftlig framställning, för att argument skall kunna testas och avfärdas och för att övertygelser skall omprövas eller befästas. Samtidigt har våra medlemsföreningar pubkvällar, sittningar och andra aktiviteter som gör studentlivet lite roligare. Ett medlemskap i studentförbundet kan bli mycket utvecklande för en framtida politiker eller opinionsbildare och våra sittningstraditioner går inte av för hackor.

Många av våra medlemmar har MUF-bakgrund och är beredda att kampanja partipolitiskt, men förbundet är i sig partipolitiskt obundet. Vi välkomnar också studenter som tillhör något annat borgerligt parti än moderaterna eller är ointresserade av partipolitik. Våra föreningar är inte bundna av någon normalstadga och är också i hög grad oberoende i förhållande till förbundet. I princip skulle det kunna hända att Studentföreningen Ateneum valde att kampanja för piratpartiet och att Högerjuristerna kampanjade för folkpartiet inför höstens val, under förutsättning att detta vore medlemmarnas önskan.

Vad är då meningen med att ha ett borgerligt studentförbund som håller partipolitiken på en armlängds avstånd? Ett viktigt skäl är att studentförbundare kan vara intellektuellt hederliga och inte behöver tycka saker bara för att förbundsledningen eller någon partistyrelse har beslutat det. Vi behöver inte anpassa oss till politisk-taktiska moden och kräver ingen partilojalitet. Dessutom kan vi uppnå en större intellektuell bredd genom vår öppenhet för liberala och konservativa sympatisörer oavsett eventuella innehav av partiböcker. Att våra föreningar bevarar studentikosa traditioner gör dem mer intressanta än rena partiföreningar.

Ur den politiska borgerlighetens perspektiv är FMSF att betrakta som en FoU-avdelning, inte en säljorganisation. För ett företag är det svårt att hålla försäljningen uppe om inga nya produkter utvecklas. Electrolux hade aldrig blivit ett globalt företag om inte ledningen hade anställt såväl ambulerande dammsugarförsäljare som kvalificerade ingenjörer.

Sverige, NATO och alliansfriheten

Sverige har varit förskonat från krig i 200 år, på grund av både tur, skicklighet och dubbelmoral. Många ur den manliga delen av befolkningen har dock ändå tvingats stifta bekantskap med den svenska förvarsmakten på nära håll, genom den nu avskaffade värnplikten.

I en tid när det största säkerhetspolitiska hotet mot Sverige bedöms vara klimatförändringar, när inga säkerhetspolitiska moln skuggar den svenska himlen och inga terrordåd sker på svensk mark är det kanske inte konstigt att det säkerhetspolitiska intresset i Sverige är så mycket lägre än hos befolkningen i andra länder som på olika sätt involverats i väpnade konflikter.

Det krävs dock en levande, långsiktig debatt om Sveriges säkerhetspolitiska situation. Många nöjer sig kanske med att konstatera att ”alliansfriheten har tjänat oss väl” och tänker sedan inte mer på detta. Men att Sverige skulle vara alliansfritt stämmer dock bara på pappret. Som Anna Lindh slog fast i Sälen för snart 10 år sedan, så kommer Sverige inte stå neutralt i händelse av ett angrepp på något annat EU-land. Detta har sedan bekräftats flera gånger, av regeringar med olika färg.

Frågan är om befolkningen är medveten om detta? I en tid där förlusten av soldater i krig knappt längre accepteras – media börjar tala om reträtt efter att någon enstaka svensk soldat dödats i Afghanistan – är gemene man knappast beredd på att behöva ge hjälp åt våra grannländer militärt, än mindre geografiskt och kulturellt avlägsna EU-länder.

Debatten behövs, men saknas.

Säkerhetspolitiskt seminarium

Fria Moderata Studentförbundet arrangerar i helgen ett säkerhetspolitiskt seminarium i Stockholm, tillsammans med våra grannar i de baltiska och nordiska länderna. Alla, oavsett partitillhörighet (och avsaknad av sådan så klart) är varmt välkomna. Ett trevligt tillfälle att diskutera försvarspolitik, organiserad brottslighet och vilka rättighetsinskränkningar (om några) som kan motiveras med säkerhetspolitiska skäl. Programmet finner ni nedan.

Hör av er direkt till Petrus Boström på antingen petrus@fmsf.se eller 0730 83 89 85 för anmälan eller frågor, i så fall gärna ASAP.

Programmet

Fredagen 16 juli
14.00-14.30 Kaffe och bullar
14.30-15.45 Petrus Boström, tidigare försvarssekreterare i Riga/Vilnius: Presentation av den säkerhetspolitiska rapporten
16.00-17.00 Före detta ÖB, general Bengt Gustafsson: Likheter och skillnader mellan Sovjets och Rysslands agerande i Östersjön
19.30-00.00 Sittning med god mat, dryck och gemytlig feststämning

Lördagen 17 juli
09.30-10.00 Morgonkaffe och uppsamling
10.00-11.00 Göran Pettersson, moderat riksdagsledamot och överstelöjtnant: Politiska avvägningar mellan integritet och säkerhetspolitik
11.00-12.00 Anders Hall, justitiedepartementets stabschef: Om säkerhetspolitiska förändringar – anpassning från militära till civila hot
12.15-13.15 Walter Kegö, kommisarie och senior fellow vid Institutet för säkerhet och utvecklingspolitik: Organiserad brottslighet som säkerhetspolitiskt hot
19.30-00.00 Sittning med god mat, dryck och gemytlig feststämning

Söndagen 18 juli
10.00-10.30 Morgonkaffe och uppsamling
10.30-11.30 Vladislav Savic, författare till bland annat boken ”Vladimir Putin och rysskräcken”: Äkta hot och säkerhetspolitiska fördomar
11.45-12.45 Bo Hugemark, författare och säkerhetspolitisk debattör: Att utforma en försvarsmakt utifrån dagens hotbild
12.45-13.00 Utvärdering av seminariet

Så – blir Mona mobbad?

Aftonbladet körde den 4:e juli 2010 med löpsedeln till höger (bild hämtad från Politikerkollen). Ang. ”hatfilmer” så är det väl främst en enda film angående Mona som har valsat runt på nätet de senaste åren, nämligen ”Mona fifflar”. På den filmen så finns det kopior och varianter – men hatfilmer? Sök YouTube efter David Duke och Jews, eller valfri predikant från Mellanöstern, så kan man hitta hatfilmer. Videoklippet om Mona känns snarare som politisk satir. Det är dessutom 3,5 år gammalt – med andra ord är detta videoklipp ingen nyhet. (Angående mobbning av politiker, fanns och finns en hel del YouTube-klipp som gör narr av tidigare president Bush – ingen skulle väl anse att det var mobbning).

Angående ”fejkmail”: Någon person har tydligen tagit texterna från det gamla videoklippet,  lagt in dem i ett mail, och skickat vidare detta. Mailet/kedjebrevet går att beskåda på Realtids hemsida. Själva mailet är ganska taffligt redigerat men tydligen upplever medel-Svensson att det är läsvärt, eftersom folk uppenbart skickar vidare mailet.

Och ”hatgrupper” på Facebook – det finns 3 grupper som heter något i stil med ”Hata Mona” – de har inte ens 1000 medlemmar totalt (som jämförelse har ”Alla vi som pissar på Reinfeldt” runt 350 medlemmar). Det finns förvisso en grupp som heter ”Kan den här lyktstolpen få fler fans än Mona Sahlin?” som har runt 150.000 fans – men är det verkligen en hatgrupp? Snarare känns den gjord med glimten i ögat.

Sammanfattningsvis är det svårt att uppleva situationen som en ”förtalskampanj”, såsom en del medier och ledande socialdemokratiska företrädare har beskrivit det. Dagen innan Aftonbladets löp hade nämligen alla 26 ordföranden i de socialdemokratiska partidistrikten på DN Debatt krävt att man skall ”Stoppa hatkampanjen mot Mona Sahlin”. Rent konkret nämns bara 2 saker i denna ”hatkampanj”, nämligen videoklippet samt kedjebrevet. Även Ingvar Carlsson säger ”chockad” i Dagens Industri idag att ”vi har inte haft en så illasinnad personkampanj sedan Palmes dagar”. Han ger dock inga konkreta exempel, annat än att han får otrevliga brev hem med beskyllningar om Mona.

Är det kanske inte snarare så, att tiden har tagit ut sin rätt? Att Mona har varit oförmögen att åstadkomma politiska resultat, som Peter Wolodarski noterat? Och att folk har tröttnat på hennes politiska gärning?

I SVT Debatt presenterades den 4 juli en opinionsundersökning, som visade att 45% av de tillfrågade föredrog Fredrik Reinfeldt som statsminister, 15% Margot Wallström och 11% Maria Wetterstrand. Inte ens 10% av de tillfrågade ville se Mona Sahlin som statsminister.

Med andra ord – socialdemokraterna förstår att Mona Sahlin utgör ett sänke för dem i valrörelsen – men hellre än att erkänna att folk saknar förtroende för henne på grund av hennes politiska gärning, så vill man påskina att hennes låga popularitet beror på en organiserad mobbningskampanj. Det, om något, är illasinnat.

För Sverige – i tiden

Så fick till slut kronprinsessan sin entreprenör och kungahuset blev än folkligare. 60 sidor bröllop i SvD. Förmodligen fler i kvällsblaskorna. Man kan säga vad man vill om monarkin, och det gör ledarskribenter, men att låta ätten Bernadotte utgöra statschefer är ett öde som beseglades av en sedan länge svunnen generation svenskar. Den vakanta posten fylldes av Kung Karl XIV Johan som i kontraktet ålades att betala den svenska statsskulden, i utbyte mot att hans ätt skulle fortsätta sitta på tronen. Vem är då jag att invända mot detta samhällskontrakt i Hobbes anda? Well, tiderna förändras och de lösningar som en gång var optimala känns inte längre helt aktuella. Att låta en fransk general med både strategiska kunskaper och stora rikedomar ta över den svenska monarkin är kanske den svenska statens bästa beslut genom tiderna. Men regeringsformen från 1974 går inte heller av för hackor. Och Hobbes var ju mest en pessimistisk diktaturkramare.

En betydligt mer politiskt relevant fråga är i stället kärnkraftsfrågan, som har gisslat den svenska politiken i flera generationer vid det här laget. För oss som är födda efter folkomröstningen 1980 ter sig hela frågan surrealistisk. Ingen förstår i alla fall vad de tre linjerna bestod i, och den ideologiska kampen dem emellan tycks varit blott en vindpust på en liten ankdamm. Alla tycktes ju vilja detsamma. Omröstningen har i dagens ljus mest ett skimmer av en grammatisk tempusövning: böj verbet avskaffa i imperfekt, presens och futurum. Skriv det på en gul lapp 100 gånger 100 gånger. Samtidigt är upprördheten stor nu när regeringspartierna enas i energipolitiken. På exempelvis Aftonbladets ledarsida där svek anses vara ett alltför klent uttryck för att beskriva Maud Olofsson och Andreas Carlgren.

Stödet för kärnkraft har ökat med åren medan stödet för socialistiska påfund som tankeförbudslagen har minskat betänkligt. Konstigare än så är det inte. Energipolitik har under alltför lång tid varit symbolisk. Inga förstod det bättre än socialdemokraterna som byggde upp kolimperiet Vattenfall i utlandet och skrotade Barsebäck på hemmaplan. Signaleringseffekter var viktigare än energiproduktionsditon. Men symbolpolitik håller knappast i en värld där vi kämpar för fullt med att trygga dagens kraftförsörjning. Vindkraften står för blotta 1,9 procent av den totala kraftproduktionen. Solceller är både dyra, fula och nyckfulla. Kärnkraften är inte bara billig (näst billigast efter vattenkraft) utan dessutom högst tillförlitlig. Det enda regeringen nu gör är att den tar ansvar för vår elförsörjning. Vi enskilda medborgare ska naturligtvis vara tacksamma över det. Men än större tacksamhet bör arbetare inom basindustrin vara. Det är de som annars tvingas betala största delen av notan när vänsterkartellen ägnar sig åt symbolism.

Motståndet mot kärnkraften har sönderfallit. Avvecklingslinjerna har avvecklats. Äntligen har vi en energipolitik som återspeglar dagens medborgares åsikter. Och detsamma kan man väl säga om monarkin.